Himmel & Ord

Kluvenhet

| Inga kommentarer

Det är kluvet, det där med att vara i Sverige. Å ena sidan hemma, å andra sidan hemlöst – rotlöst. Vi åker runt, lite som i den där Galenskaparna-låten om att husvagnssemestra, fast utan husvagn. Två dagar här, två dagar där, logistikplanering, luftmadrasser och vandrarhem.

Jag sitter på ett kafé, äter en svensk räkmacka (fast den smakar lyx och ego-dag, snarare än Sverige.) När jag tittar ut ser jag en polisbil. Den ser konstig ut. Den är svensk. Javisstja.

Vi parkerar bakom en bil, en BMW. Inget konstigt med det – men maken kommenterar: Titta, den är från Berlin! Javisstja. Tyska plåtar, det är ju det ovanliga här. Jag reagerar på de svenska – titta en svensk!

Bredvid mig på kaféet sitter ett par som talar ett eget språk, något av balkanspråken mixat med klingande, felfri småländska. 50/50. Ett eget språk, som sjunger, böljar, lever. En kluvenhet som fått vingar.

Undrar om min också kommer att få det. Någon gång?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.