Prov- och prestationsångest

Språkvård

Det är svårt att förbereda sig för ett prov som inte handlar om förberedelse – som handlar om att mäta förkunskaper, och välja ut de lämpligaste personerna för att läsa kursen. Ett antagningsprov. Det är faktiskt en första-gången-grej för mig, fast jag pluggat en miljard poäng vid det här laget, allra minst.  Men något antagningsprov har jag aldrig behövt göra förut…

Egentligen är jag inte så våldsamt orolig för själva provet. Jag känner mig ganska trygg med text och språkgrejer och är inte egentligen orolig att misslyckas. Det här är det jag kan bäst, känner mig mest bekväm med. Hemmamatch.

Egentligen är jag mest orolig för hur bra de andra är…? Förra året sökte 70 personer kursen och fick göra antagningsprovet. Det är 25 platser på kursen, vilket innebär ungefär att bästa tredjedelen ”vinner”. Bästa tredjedelen? Hör jag dit? Moi…?

Skolan säger om provet att ”det går inte att börja på ruta ett om man ska klara den här kursen”. Provet är till för att sovra fram sökande som åtminstone står på ruta två redan från början. Och det är väl klokt tänkt och gjort.

Fast jag tänker att det väl bara är superultraspråknördarna som söker en sån här kurs. Superultraspråknördarna, och så jag. Och så det där med ”bästa tredjedelen”…?

Det känns läskigt.

 

5 comments
    1. Tack!

  1. Det där klarar du lätt som en plätt! Lycka till!

    1. Tack! Jag tror faktiskt att nerverna blir det största hindret. Och de skärper nog också till sig när jag väl kommer igång! 🙂

  2. Du fixar det! Jag hejar på dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.