Himmel & Ord

Utskälld på tyska

| 2 kommentarer

Idag har jag blivit utskälld av barnens judotränare. Jag var tvungen att be henne upprepa, för det hela var så bisarrt att jag inte trodde jag förstod rätt först, men jo – hon var faktiskt irriterad på mig, och stod och försökte läxa upp mig.

Mitt brott bestod i att jag beträtt den heliga judomattan med mina moderliga fötter – utan skor, märk väl!

Men det var ju faktiskt de, hon och hennes kollega, som var ledare här, och de kunde minsann avgöra om ett barn behövde tröst eller inte. Föräldrar som klampar in gör de övriga barnen förvirrade, och de hade ju faktiskt satt sig i ring och förväntade sig tystnad och Ordnung i leden.

Nu tror du säkert att jag ställt till med någon stor scen mitt i träningen, agerat fotbollsmorsa i judotappning och skällt ut andra barn och föräldrar och startat upplopp allraminst. Nejdå.

Jag hade sett från avstånd hur lillsonen varit ledsen, visste inte riktigt varför, för de var i bortre änden av salen och det var svårt att se. Men jag såg att han bet ihop och kämpade vidare, tappert. Men ledsen var han fortfarande, det syntes, och någon ring ville han inte sitta i. Jag hade vinkat honom till mig, sagt det är okej, kom du. Han viskade att han hade ramlat på rumpan, killen han brottats med (eller vad heter det i judo? Kämpfen säger de på tyska, men ”kämpat med” låter ju bara fjantigt…?) var stark och hade dängt honom i mattan hårt, rakt på rumpan och det gjorde ont.

Jag frågade lite om det gjorde ont i ryggen (nej), om han tappat andan (ja), om han fått tillbaka luften igen (ja) och sa att jag sett att han tränat vidare fast han var ledsen och att jag tyckte det var bra och starkt gjort av honom. ”Vill du gå och sätta dig i ringen nu?” sa jag sen, och då gjorde han det. Lite utanför först, och sen tillsammans med de andra. Alltihop tog gissningsvis ca 3 minuter och ledarna kan knappast haft något större problem att hålla samling under tiden – om det var mig det hängde på menar jag.

Men jo. Så får föräldrar INTE göra – tränartjejen var mycket upprörd. Och inte blev hon mindre upprörd när jag lugnt svarade: ”Du, om jag tror att mitt barn har ont någonstans, då kommer jag.”

Hon började argumentera emot, sa något om sin och kollegans kompetens att se vilka barn som behövde tröst och inte*, så jag upprepade helt enkelt: Om jag tror att mitt barn har ont någonstans, så kommer jag, och det kommer jag att göra nästa gång också.”

Hon skakade indignerat på huvudet åt mig när jag gick därifrån.

Kulturkrock?

Judokille

 

*) Jag iddes faktiskt inte försöka förklara för henne – på tyska – att senast ett av mina barn gjorde sig illa på hennes träning fick han en lätt hjärnskakning, och det lade hon minsann inte alls märke till.

2 kommentarer

  1. Kanske en kulturkrock mellan asiatiska träningsformer och svenskt föräldraskap? På 7-åringens taekwondo har de bett oss föräldrar att lämna barnen och sedan hämta upp dem efter träningen.

    Jag tror iofs också att det gör barnen lite mer fokuserade och kanske ordningen lite bättre om inte en hord föräldrar sitter och tittar på. Och jag hade som tränare helst inte haft publik. Men trist sätt av henne att hantera det på!

  2. Den här bilden är superb. #justsaying

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.