Stadsbilder – utan ett enda hus

 

cykel

Såhär ser världen ut just nu. Grå, kall och bortglömd. Jag tror att färglösheten stör mig mest, allt det andra kunde jag nog stå ut med om det åtminstone fanns färg.

Det enda som har färg såhär års är resterna av förfallet, av höst och död och allt man minst av allt vill minnas just nu. Naturens lavett till mänsklig otålighet. ”Tig, människa! Våren kommer när jag säger det, det rår inte du över!”

Men mitt i allt det grå finns den där ändå. Tyst och ödmjuk, men fylld av kraft. Våren.

Knopp

”Was fotografieren Sie denn da? Fotografieren Sie die Häuser?”

Kvinnan som frågar kommer mot mig med blonderat hår, hård make-up och höga stövlar. Klockan är nio en gråkall februaritisdag i en av Hamburgs snobbigaste stadsdelar. ”Die Häuser” som hon bekymrar sig för att jag möjligen fotograferar längs den här gatan – hon bor troligen i ett av dem – kostar alla mellan 3 och 10 miljoner. Euro.

Jag har inga som helst intressen av att fotografera die Häuser, jag går med kameran i helt andra tankar, på jakt efter linjer, färger, detaljer. Men hur förklarar jag det för någon som uppenbarligen ser sin egendom hotad av en kameralins?

Lav

Hur förklarar jag att jag skiter fullständigt i hennes hus, men att jag tycker om färgkontrasterna mellan det rostiga staketet och den ljusgröna laven som sakta men säkert växer fram över smidesmönstren?

(Att folk betalat en förmögenhet för ett hus, är ingen garanti för att de faktiskt tar hand om det sen – det är en lustig sak jag lagt märke till häromkring…)

 

Lav2

Hur förklarar jag att jag gillar linjerna och upprepningen, symmetrin i kontrast till rosten och naturens framväxt? Att jag söker efter intressanta detaljer, små saker hon själv knappast kan urskilja uppifrån sina stilettklackar. Hur förklarar jag, när hon redan är helt säker på att jag fotograferar husen, in genom fönstren, genom väggarna, in i hennes hem – för att hitta något att komma tillbaka och stjäla.

Jag vet inte riktigt vad jag svarade. Jag visste ju att det inte skulle spela någon roll vad jag sa, kvinnan hade redan sin sanning klar för sig, min version skulle inte kunna rubba den.

”Nein, nicht die Häuser”, kanske jag sa.
”Aber was denn?” envisades kvinnan.
”Alles. Alles! Aber nicht die Häuser.” sa jag över axeln, medan jag gick vidare.

Parentes om 50mm objektiv:

Alla foton i inlägget är tagna med ett fast 50 mm objektiv på min systemkamera. 50 mm är ett sånt där objektiv folk säger åt en som fotonovis att man bara måååste ha. Och missförstå mig inte nu, det är inget fel på objektivet – det är det bästa jag har, och det enda jag använder på systemkameran. Men egentligen blir jag galen på det.

50 mm kallas ”normalbrännvidd”, men normalbrännvidd är det egentligen bara på fullformatskameror – ni vet de där stora som kostar uppåt 20-25.000. Eller mer. På en normal liten systemkamera (sån som de flesta av oss har eller skaffar när vi börjar fotografera med systemkamera) är 50 mm ett kort teleobjektiv. Och det är det jag blir galen på.

Så – om du har systemkamera med APS-C-sensor och dina fotonördiga kompisar säger ”du måååste ha en fast 50mm-glugg” – lova mig att du åtminstone testar med en 35 mm också innan du slår till och köper? För det är 35 mm som blir ”normal” på en APS-C-kamera, inte 50.

Jag själv, mitt arma nöt, jag provade aldrig. Jag bara köpte. Det var dumt. Jag har egentligen aldrig trivts med det här objektivet, även om det är bra.

Detta apropå att jag själv idag störde mig alldeles extra mycket på min 50-millimetersstrut till objektiv…!

6 comments
  1. Underbar text och underbara bilder. Kan se det som i en film. ”Alles. Alles!” Ler.

    1. Tack! Och åt det här inlägget tänkte jag faktiskt ”önskar jag kunde blogga såhär jämt” – bild och text som smälter ihop om ingenting, fast ändå om något, någonstans. Extra roligt att även du som läsare gillade det…! 🙂

  2. Väldigt fina bilder.

  3. Fina bilder. Jag letar 35 mm just nu. Inser att det nog är smartare än 50. Men tänkte testa en dag av varje på mitt 18-55 sätta det det ena och sen det andra för att jämföra. Borde ge mig en fingervisning.

    1. Låter klokt! Du kan också gå tillbaka i ”arkivet” och titta på bilderna du har sedan tidigare, och se var dina favoriter ligger. 50 mm blir fint – men lite snävt. Jag tittar på bilder från barndomen och inser att jag tittar minst lika mycket RUNT personerna i bilderna, som PÅ dem. Då är det bra om lite omgivning kommit med i bildrutan också…! 😉

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *