#blogg100: En ekfras

Min Gud, var med mig nu,
gör mig stark, led min hand.
För min hand är i natt,
folkets hand,
och din, min Gud.

Svärdets dunkla tyngd
vilar i min hand.
Ännu ett ögonblick
kan jag vänta.
Ännu ett ögonblick
kan jag tveka.
Ännu ett ögonblick
ser jag håret flyta över bädden,
hör ljudet av den drucknes sömn.

Nej!
Ett djur är han,
ej människa!
Han ville bara ont,
för mig, mitt folk, oss alla!
Ett ondsint rovdjur som nu,
i stål och blod ska drivas bort!

Hans död
för min hand,
är ljuset,
livet,
för mitt land.

Min Gud, var med mig nu.
Gör mig stark.
Led min hand.

Nu.

judith_beheading_holofernes_by_caravaggioKonstverket är Caravaggios Judith och Holofernes, dikten min egen ”ekfras” till bilden. Det hela var en uppgift till skrivkursen jag går nu, även om jag nu råkat missförstå den – tanken var tydligen att vi skulle skriva en prosatext, inte en dikt. Men min lärare var nöjd med texten och lät saken bero.

Jag fastnade så för hennes ansiktsuttryck, för vämjelsen och rynkan mellan ögonbrynen. Hennes ansikte är annars så vekt och skört, och hon ser så ung ut – knappt mer än ett barn.

(Har ni hört berättelsen? Jag läste den här, där den förvisso illustreras av ett annat konstverk på temat – som också är intressant, kanske en smula mer realistiskt, rent av?)

Jag valde att låta texten utgå från sekunderna innan Caravaggios bild skildrar, Judith samlar mod och intalar sig att den hon strax ska döda är ett djur, inte en människa. Dehumanisering, heter det, det har vi hört – fast vi tänker oss nog oftast ett annat ansikte än Caravaggios Judith när vi hör det. För mig var Judits sköra ansikte som motpol till det hon håller på att göra i bilden den huvudsakliga inspirationen i skrivprocessen – kontrasten. Dubbelheten.

Och så dådet i sig, förstås. Moralen. Rättfärdigandet, att döda i Guds namn. Vad säger Gud om sånt – egentligen?

 

 

 

 

5 comments
  1. Jag hade för tillfället glömt ditt inlägg, när jag fick upp denna variant av Judits ”bedrift” på skärmen: http://4.bp.blogspot.com/-10-uk7p5lig/UJmyUztbWMI/AAAAAAAAWBI/AWY3F_kZfWA/s1600/Rocco+Normanno–Giuditta+e+Oloferne.jpg Mer socilalrealistiskt osmaklig? Förresten, 5:e budet måste gälla med en jäkla massa undantag, enligt den heliga skrift?

    1. Socialrealistisk, jovars – men jag tycker den är rätt aptitlig… Motivet till trots, alltså…! Jag gillar den – inte minst för att jag faktiskt först trodde att det var ett fotografi, och satt och beundrade ljussättningen innan det gick upp ett liljeholmens…! 😀

      Och vad som gäller och inte gäller och hur man kan tolka saker… Jag vet inte jag. Nu har ju till och med påven gett upp, tänker jag…? ;-P

      1. ”Min” Judit verkar mer som yrkesutövare (trots att hon sätter kniven i struphuvudet). ”Din” har mer klädsam distans till dådet, som det nödvändigt onda? Påven – kanske han sett ljuset i tunneln till slut (efter alla seklers illdåd)?

  2. Hmm. Beror på vems gudsbild vi pratar om, skulle jag säga, även om det låter som ett hopplöst politikersvar. 🙂

    1. Jo – så är det ju alltid. Men även om man konstaterar att svaret på vad som är rätt och fel kommer från en själv, så är det inte alltid alldeles självklart. Etiken kring vad man skulle vara beredd att göra – för ”sitt folk”, dvs för sin familj (i min tolkning)… Det är en intressant fråga, oavsett gudsbild och trots att det inte finns några egentliga ”svar”. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.