#Blogg100: Om att hat får aldrig stå oemotsagt

Jag sitter och ser Uppdrag granskning, om näthat mot kvinnor som inte håller käften och står tillbaka, utan står upp för sina åsikter. Det är omöjligt att se programmet utan att få ont i magen – men om du inte sett programmet än, tycker jag att det är din förbannade skyldighet att göra det. För det här handlar inte om en handfull kvinnliga journalister, författare, skådespelare osv. Det handlar om oss allihop – vårt samhälle, vår kultur, våra liv.

Jag tänker på detta att hatet finns omkring oss överallt och hela tiden. Allt som sticker ut riskerar att attackeras – så var på din vakt! Se till att inte vara för bra och inte för dålig, inte för höger, inte för vänster, inte för snygg, inte för ful, inte säga för mycket, inte säga fel saker… Toleransen minskar, ramarna krymper. Allt som sticker ut blir måltavlor.

Varifrån kommer snarheten att hata, hota och kränka – och vad gör det med oss att hat och rädsla ständigt finns där? Vi ser det ju, allihop – även om vi för det mesta väljer att vända bort blicken. Vad gör det med oss? Vad har det redan gjort med oss? 

Jag tror att vi är avtrubbade, att vi tror att vi skyddar oss genom att titta bort, inte låtsas se. Vi sträcker oss efter skygglapparna, stänger ner webbläsarfönstret, vänder ryggen till. Det är enklast och bekvämast så. Tryggast. Fast den tryggheten är illusorisk, för medan vi vänder oss bort, sitter ängslan kvar i maggropen.

I TV-programmet tänker jag på de här sakerna inte minst när jag hör Facebooks representant i princip säga att det är okej att hota med våldtäkt – om det är ett skämt. Ett ”skämt”? Förlåt, men vadå för jävla skämt?? Sen när är det okej att ”skämta” om mord, våldtäkt och förnedring? Direkt riktat mot en människa? Vem skrattar?

Det är som sagt helt omöjligt att se veckans Uppdrag granskning utan att få ont i magen. Men hos Mymlan/Sofia Mirjamsdotter läser jag ett inlägg som handlar om det positiva och konkreta som går att göra. Det är de små stegens väg som jag faktiskt också tror leder någon vart, på sikt.

Det handlar om att inte låta hatet stå oemotsagt. Det handlar om att vara det godas röst.

Jag kommer att tänka på en text jag skrev förrförra sommaren, i skuggan av ett annat hat (fast som samtidigt är en del av samma helhet, någonstans). ”The indifference of good men”. Vi får inte bli likgiltiga, tystna och vända ryggen till, vi får inte sluta låtsas om. Om vi gör det, vinner hatet på ren walkover.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.