#blogg100: Filmtajm – och boktajm – igen

Det är lustigt egentligen, sakerna man minns…

Jag minns hur spännande det var, den där gången när hela skolan tågade upp till fritidsgården, det gamla skolhuset på kullen ovanför de gula enplans sjuttiotalslängorna där skolan nu var inhyst. Vi skulle få se på film. Vi visste inte så noga vad det var för film, men vem brydde sig? VI SKULLE FÅ SE PÅ FILM!!

Mina barn skulle aldrig kunna förstå om jag försökte förklara det där för dem – hur stort det var. Jag menar – de gillar såklart att kolla på film, men… För dem är det nåt kul – men knappast särskilt STORT.

Gamla skolhuset var av sten, med en stor bred trappa och filmsalen låg högst upp. Där uppe var det trägolv, som knarrade under 120 par ivriga barnfötter – och ett gäng möjligen lika ivriga lärarfötter. Och sen började filmen.

http://www.youtube.com/watch?v=-y6PMJ8LwYk

Jag vill minnas att på den tiden (Jag skulle gissa att jag såg filmen omkring 1982 eller -83, men den är gjord 1977) var Tjeckoslovakien ganska stora på animerad film. Inte på långa vägar samma tekniska fulländning som idag, men då visste man ju ingenting annat, och jag föll handlöst för den där filmen och berättelsen om de fattiga pojkarna som blir djävulens gesäller på en kvarn som drivs av svart magi. Varje år måste den äldste av dem utmana sin mästare i en kamp på liv och död, men ännu har ingen någonsin besegrat den onde mästaren. Jag var helt betagen, helt uppslukad av berättelsen, av ondskan och livet och kärleken – som givetvis också spelar en viktig roll i berättelsen.

Många år senare hittade jag av ren slump boken på ett bibliotek. Jag måste ha gått i sjuan, för det var på det stora kommunibiblioteket i Eslöv (!) där jag kunde finkamma hyllorna och faktiskt hitta böcker jag ännu inte hade läst (det kunde jag inte hemma på lilla bybibblan längre). Jag drog ut en stor, gul bok på måfå, läste baksidestexten och kände med bultande hjärta igen berättelsen. Det var ju den!

Boken hette på svenska Han sålde sin frihet, skriven av Otfried Preussler – och jag lånade och läste den flera gånger. På svenska är boken numera slut på förlag, så jag är glad att jag köpte en för flera år sen, även om jag bara fick tag på den i pocketupplaga. Jag har läst den flera gånger redan, både som barn och som vuxen – och nu är jag lite sugen på att läsa den igen. Kanske på tyska den här gången…?

Här i Tyskland får den nog räknas som en klassisk barn/ungdomsberättelse och 2008 gjordes en alldeles ny filmversion, den här gången icke-animerad (vad heter det? Skådespelad?):

Och ja, jag har självfallet sett den också – vad trodde ni?! Den är välgjord och välspelad och inget större fel på den – fast som i alla moderna filmatiseringar är originalberättelsen förenklad och i mitt tycke har alltför mycket gått förlorat i anpassningen. Men visst – det är ju jag det, och jag är nog lite nördig när det gäller den här berättelsen, mycket tack vare den där första svindlande filmupplevelsen i filmsalen med det knarrande golvet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.