#blogg100: Snuvad på improvisationsförmågan

Jag tyckte att jag var rättså fiffig som tog lite lördagsbloggledigt genom att lägga in en söt film jag snubblat över på nätet, och nöja mig med en snabbfixad, nästan ordlös postning för en gångs skull.

Jamen söndag då? ”Äh, det ordnar sig – jag får väl improvisera.” Tänkte jag.

Ödet tyckte annorlunda, för jag vet inte hur det är med er andra, men jag improviserar personligen väldigt dåligt med hjärnan full av snor – och hjärnan full av snor är just och jämt vad jag har just nu.

Det var nästan lite fascinerande – vanligtvis när man blir förkyld märker man inte riktigt när det händer. Man är frisk och man är frisk och man är frisk fast lite trött och sen helt plötsligt inser man att man är halvt döende i akut, galopperande förkylning. Den här gången var jag frisk och jag var frisk fast lite trött, och sen gick vi ut på promenad och när vi satt oss på ett fik efter promenaden började jag känna saker och ting krypa sig på. I realtid, liksom. Snor. Svullnande bihålor. Halsont. Det var så påtagligt att jag hade kunnat livetwittra det om jag velat.

(Men – nej, det gjorde jag alltså inte.)

Och nu sitter jag alltså här. Huvudet rymmer en minst dubbelt så stor mängd snor som hela kraniets volym, det känner jag tydligt. Allting, från axlarna och upp, är svullet, dunkar och protesterar, grinar och gnäller. Och kräver glass. Och hett te med citron och honung. Samt förbrukar näsdukar i mängd.

Nåja. This too shall pass.

 

2 comments
  1. Känner igen känslan. Kram och krya på dig!

    1. Tack – jobbar på’t! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.