#blogg100: Dag 10, en milstolpe!

KöpEnTulpan

 

”Köp en tulpan, langa hit lite kosing,
lär dig din dönick, att nu ere vår!”*

Mja, alltså – dönick eller ej, våren känns ännu bra avlägsen, men tulpaner kan man i alla fall liva upp tillvaron med. Idag var en orange tulpandag bestämde jag, och slog till på 20 stycken för att vara på den säkra sidan att upplivningsansträngningarna ska ge resultat… Det behövs.

Idag är också dag 10 i #blogg100 – knappt har man hunnit börja innan första 10 procenten är avklarade. Det går undan när man har roligt…! Och det har jag fortfarande. Ute är grått och inombords känns livet en smula rörigt, och vare sig skriv- eller livsinspiration vill riktigt infinna sig. Men blogga blir jag just nu glad av, och det känns fint.

En nätkompis hoppade för några dagar sedan av #blogg100, och menade att hon inte ville fylla sin blogg med ”meningslösa inlägg” om vardag, förkylningar och ingenting-särskilt, och det är klart – så får man känna, och det är inget ont i att kliva av om något inte känns rätt. Fast jag var tvungen att le, för jag kom att tänka på en gång för några år sedan:

Jag var ganska nyfrälst på scrapbooking, och sådär fånigt, härligt nördig som man kan bli om man upptäckt någonting som man tycker är genuint roligt – och dessutom ett gäng roliga människor man kan vara nördig tillsammans med. Ett forum hade ett år tidigare arrangerat en stor träff som jag hört massor om, och nu – nu var det dags igen. Jag hade registrerat mig på arrangörsforumet, var kanske inte jätteaktiv medlem, men tyckte att jag ändå redan kände de flesta där – från andra sammanhang.

Den kvällen, då biljetterna till det stora eventet skulle släppas, hade jag bänkat mig vid datorn i god tid. Det var en sån grej alla pratade om, och jag visste att det skulle bli konkurrens om platserna och gällde att vara snabb. 19:58. 19:59. Och nu, NU! 20:00.

Antiklimaxen var fullständig, som en snyting från ingenstans. ”För att få boka biljett måste du ha varit medlem på forumet minst en månad (det hade jag) och ha skrivit minst 300 inlägg.” 300 inlägg? Jag hade 152.

Om jag berättar att jag faktiskt grät en skvätt så låter det givetvis otroligt fånigt – herregud, vuxna människan! Men jag var föräldraledig, led av lappsjuka av att bo ute i spenaten långt ifrån ära och redlighet, och jag hade sett fram så enormt mycket emot den där långhelgen med pyssel-pyssel-pyssel. Dessutom var det ungefär såhär dags på året, mörkt och grått och eländigt, som säkert också påverkade. Så ja – jag grät en skvätt, allt medan biljettbokningen rasslade på i forumtråden.

Fast sen bestämde jag mig. 148 inlägg. Innan biljetterna tog slut. ”Dä ä bar å kör”. Fast någon stolthet hade jag ju också – jag ville inte göra mig känd (eller ökänd) på forumet (och därmed träffen) som ”hon den där som spammade sig till biljetten”. Det måste vara meningsfulla inlägg. Jag kommenterade folks bilder, drog igång diskussioner om pysseltekniker, ställde frågor, svarade på frågor – ärligt talat minns jag inte riktigt vad jag skrev – men 20 timmar efter antiklimaxen vid biljettsläppet hade jag mina 300 inlägg och kunde boka plats på eventet.

Efteråt sa flera att det roliga var att jag var överallt och svarade i precis alla trådar på forumet – men utan att någon kunde tycka att jag spammade. Jag skrev inlägg, helt vanliga inlägg – fast ovanligt många på ovanligt kort tid, förstås. Många av de andra medlemmarna fattade vad jag höll på med, och hjälpte till genom att ställa följdfrågor och driva diskussioner vidare, så att jag hade nåt att svara på. Men det var dialog – inte spam.

Lite sådär känner jag för #blogg100. Nej, alla inläggen blir inte filosofiskt djuplodande eller analytiskt fullfjädrade (på minsta vis). Vissa av dem blir enkla och ptja, kanske rent av ytliga. Men jag tycker inte att de blir meningslösa för det. De reflekterar vad som rör sig i mitt huvud – eller något av det i alla fall – och vet ni vad? Jag är inte vare sig filosofisk eller analytisk 365 dagar om året. Surprise, va?! 😉

Vissa dagar är massiv tulpanöverdos faktiskt det mest intressanta som händer. Och det är okej det med.

*)  Citatet är hämtat ur en sång/sketch av Lars Ekborg, och hör till min barndoms många ljudminnen. Klassisk, åtminstone för mig!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:3IJgiCkY41PGkvt9ym72WY” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

4 comments
  1. Hahaha, underbart! 148 inlägg … Vilken superspurt och vilket sätt att få igång konversationen. Och fantastiskt berättat om alltihop. Jag gillar verkligen dina ingenting-särskilt-dagar! 🙂

    1. Tackar – och ja, det var väl lite galet förstås. Jag var hemma med yngstingen, och han gillade att sova, så… Nu brukade han väl iofs få lite mer stimulans om dagarna än det blev just den där dagen, men han klagade inte – och jag skulle tro att det jämnade ut sig så småningom…! 😀

  2. Är man duktig på att skriva kan man skriva om banala saker på ett roligt, intressant eller engagerande sätt. Har man ett spännande liv kan man göra de mest fantastiska händelser till ingenting genom att vara usel på att förmedla det. Meningslöst blir det först när man själv inte tycker det är meningsfullt att skriva. Tycker jag. Och jag läser hellre en blogg som lever hela tiden där alla inlägg inte är djuplodat filosofiska, framvärkta under skaparvånda & jäkligt uttänkta än en som uppdateras en gång i halvåret. Men jag kan förstå att skriva ett blogginlägg om dagen för sakens skull inte känns så inspirerande, men det är en annan grej. Jag vet inte hur långt jag kommer med #blogg100, men för mig var det ett bra sätt att komma igång med skrivandet igen. Och det är mitt mål med det projektet, sen är det en bonus om nån tycker att nåt inlägg är givande för dem också 😉

    Jag blir glad varje gång du uppdaterar din blogg och det finns nåt nytt att läsa. Så det så!

    1. Det ligger nog mycket i det där, tror jag – att en stor del av ”meningen” med en text väver man in som skribent, genom skrivglädjen egentligen. Och vissa dagar är det ju bara helt kört, lusten finns inte – och då vill det sig inte.

      Sen – och det är ju lite grejen med #blogg100 – blir måste ju skrivglädjen rastas för att bli ”fit” och få kondition. Har man väl börjat stelna i skrivflytet blir det bara svårare och svårare, tycker jag – det är då Luther och Tvivel och andra otrevliga typer smyger sig på och stör.

      Och jag blev som sagt jätteglad åt ditt det där första inlägget i förra veckan, och ännu gladare när du hoppade på #blogg100. Jag önskar dig att komma långt med blogg100utmaningen, av lust och glädje och inspiration. Och så blir det ju mycket läsgodis och mig då också, förstås…! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.