Himmel & Ord

#blogg100: Fulblogg som landar i dramatik och nycirkus

| Inga kommentarer

JoeAndTheJuice

”Ska du verkligen ha en extra espresso i den där?” frågar baristakillen när jag beställer en stor cappuccino med extrashot. ”Vi gör den redan på två espresso, alltså.” Han håller upp muggen medan han pratar, en fyradeciliters. Jorå, jag tror jag klarar en trippel espresso med treånhalv deciliter mjölk till…!

Första gången jag bloggade nånstans ute på stan, med bärbar dator och mobilt internet i medhavd USB-dingeldångel var stort. Inte så mycket för att jag behövde mobiliteten som att det var häftigt att kunna göra en sån grej. Jag tror jag satt på nåt fik med mysfaktor à la 7Eleven, så det var verkligen inte platsen i sig. Utan själva grejen. Här sitter jag – i min medhavda bubbla.

Jag tycker fortfarande att det är lite häftigt, faktiskt…! Och med skrivbordet hemma som daglig arbetsplats känns det ännu viktigare – fast jag är väldigt dålig på att komma ihåg det mellan varven, och oftast blir fast hemma i alla fall. Förbättringspotential detected, helt enkelt.

Ikväll ska jag och maken på Cirque du Soleil. Jag är oerhört spänd – har velat se dem i så många år, men aldrig haft möjlighet. Här i Hamburg sätter de upp relativt regelbundet, men det har alltid sammanfallit med att vi inte varit här. I Stockholm vet jag inte om de varit överhuvudtaget. Det lustiga är att jag upptäckte igår att just nu är även Cirkus Cirkör i stan. Dem har jag sett, hemma i Stockholm. Dels något utomhusuppträdande i samband med någon festival, dels föreställningen av Romeo och Julia som sattes upp på Dramatens Elverk, med Melinda Kinnaman som Julia.

Jo, och så var det något på Dansens hus också… Minns en affisch av en storögt skör flicka med sitt blodiga hjärta i händerna framför sig – och svettigt närvarande jonglörer under föreställningen. Jag satt nästan allra längst fram den gången – gick ensam och hade nog fått tag på någon udda ströbiljett, längst fram, längst ut på kanten. Det är då teater växer och verkligen blir magiskt, då man kommer nära, nästan too close for comfort.

För att skapa den närheten till hela publiken måste man utnyttja teaterrummet mycket kreativt – då får scenen inte ta slut vid orkesterdiket eller vad som nu finns genast framför scenen. Alltför många teaterföreställningar framförs på en sådan avgränsad scen, och blir endimensionell.

När jag tänker på saken är det nog ett av skälen till att jag blev så grymt besviken på Stockholms stadsteatersuppsättning av Mästaren och Margarita för några år sedan – den framfördes framför mig, men kom aldrig nära nog – och hade troligen inte gjort det ens om jag själv suttit PÅ scen. Det var bara ett framförande, ingenting mer. Uppsättningen jag såg som ung, på Landskrona stadsteater var mästerlig just på det där att utnyttja teaterrummet. Där kunde vad som helst hända, varsom helst, när som helst, och det var det som var så magiskt. Och eftersom Mästaren och Margarita är en sådan tämligen bisarr historia, där det bisarra är en sådan väsentlig del av berättelsen, måste publikens förväntningar på något sätt upphävas och ställas på huvudet för att berättelsen ska få trovärdighet och komma nära.

Hm, lustigt. Jag har aldrig tänkt på det där förut, varför Landskronateaterns version berört mig så mycket starkare – den lyser fortfarande starkt fast det är närmare (eller över…?) tjugo år sedan jag såg den där enda föreställningen. För att dramatik ska ”fungera” måste den äga rummet den framförs i, tredimensionellt – minst.

Och kanske är det därför Cirkus Cirkör – och förhoppningsvis Cirque du Soleil ikväll! – alltid gjort så starkt intryck på mig. För att det ligger i nycirkusens natur att leka med dimensionerna, ta ut svängarna, blanda uttryck och ställa förväntningar på huvudet. Kanske?

Tja, efter ikväll har jag i alla fall ännu en upplevelse att utvärdera min teori efter. Vi får väl se vad jag tänker imorgon!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.