Vad behöver jag?

I helgen en diskussion här hemma – om prylar och utrymmen och stulen energi. I egna ögon är jag en person med ganska enkla nöjen, ointresserad av såväl mode som inredningstrender och andra statusmarkörer. Jag gillar böcker, förvisso – men läser dem numera helst digitalt på läsplattan.

Det är en bild.

En annan bild, om jag ser mig omkring i hemmet. Bokhyllan bågnar av otvivelaktigt icke-digitala böcker. Och dvd-filmer. Och lite annat. En bit från bokhyllan står ett skåp, förvisso hyggligt prydligt och okaotiskt där det står – men jag vet bättre. Jag vet virrvarret av pysselpryttlar, papper, dekorationer, mer papper, verktyg och ännu fler sorters papper som döljer sig där inne. Det är ett formidabelt kaos och en röra utan like.

Sen har vi mitt skrivbord. Och min garaderob. Och lådorna i garderoben. Och lådorna ovanpå garderoben. Och lådorna i källaren.

”Jag köper ju aldrig nåt. Jag har inte så mycket grejer.”
Men…?

En av mina favoriter på Twitter är Stina Wollter, som är en fantastisk konstnär både med pensel och duk – och som livskonstnär. Hon har lärt hela vår familj vikten av hoppsasteg – bara en sån sak, liksom. (Roligast är att hoppsastega fyra i bredd, schnobbiga gatan fram. Alltid retar det nån.) Hon skrev, jag tror det var i samband med hennes födelsedag förra året, att hon bara ville ha saker hon kunde smörja in sig i, alternativt stoppa i sig och kissa eller bajsa ut.

För att prylar tynger och kräver saker av en. Och det gör de ju. Det känner jag också.

Så. Någonstans går min bild av mig själv som den enkla tjejen med små och icke-materiella behov inte riktigt ihop med verklighetens virrvarr och pryttelkaos. Jag ställer mig och stirrar storögt på grejerna och tänker: ”Vilka är ni? Var kom ni ifrån? Vad är ni för mig? Behöver jag er? Verkligen…?”

Ja… Vad behöver man egentligen? Vad behöver jag?

Jag behöver sätt att uttrycka mig. Det är vad jag kommer fram till. Och jag behöver göra saker. Jag har en del människor omkring mig som inte verkar ha det behovet, som är fullt nöjda med att låta livet ticka på medan de… bara är. Dricker lite kaffe, läser en liten bok, går ett litet varv i huset. Träffar någon, pratar lite – och sen tillbaka igen. Jag kan avundas den som trivs med att leva så. Och samtidigt skrämmer det mig, för att min egen drift att göra är så stark. Jag skulle dö om jag försökte leva så. Bokstavligt och bildligt.

Samtidigt. Stressen som följer med prylarna får mig faktiskt att göra mindre – inte mer. Och ju äldre jag blir, desto mer nöts min tålighetströskel för den där stressen ner. Prylar som gav glädje för några år sedan ger stress idag. Och ordet downsizing klingar allt ljuvare i mina öron.

Fast – att kasta ut rubb och stubb är givetvis inte aktuellt. Jag har fortfarande mitt behov av att göra saker.

Min senaste fäbless är att binda böcker, från en trave papper och några längder tråd till en färdig bok, med pärm och foderpapper och inlaga. De blir fortfarande lite sneda och vinda – jag lyckas inte kantskära dem på något bra sätt med de verktyg jag har, och har inte riktigt fått till ögonmåttet för hur mycket utrymme pärmen behöver i ryggen – men jag tycker att det är okej. De är ju ändå handgjorda. Några större verktyg för bokbinderi har jag inte köpt. Jag binder dem för hand på skrivbordet, och det funkar fint även utan sömnadsram. Jag pressar dem mellan två gamla uppslagsböcker, vilket möjligen inte blir riktigt tungt nog – men jag ställer laptoppen ovanpå och så får det bli som det blir.

Vad jag däremot har, är en 1,5 meter hög rulle omslagsväv i 3 olika färger i garderoben (2 meter av varje färg – okej, det var väl lite onödigt mycket…). Och två rullar foderpapper ovanpå samma garderob.

Jag har hört, att det finns folk som bara har sina garderober att förvara kläder i. Som inte knölar ihop klädtrasorna så trångt och utrymmessnålt det går, för att istället ha plats att förvara vävrullar och verktygslådor, A2-block och 80-centimeters stållinjaler.

(Jag har också hört att dessa människor inte får psykbryt varje gång de försöker hitta någon av nämnda klädtrasor i nämnda verktygsfyllda garderob. Men det kanske bara är nåt jag hört.)

Så. Jag inser problemet. Men det är också ett jävla dilemma att lösa det. Prylarna är inget självändamål, och virrvarret de tenderar generera är inte ett dugg kreativt i sig. Så var går gränsen? Vad är minsta möjliga materiella massa för ett fritt skapande…?

Vad behöver jag – egentligen?

5 comments
  1. Prylarna tynger ju egentligen bara vid transport. Därför kan bråten gott få ligga kvar som en skyddande, trivsam kokong runt omkring en. Man utvecklar ju också en slags systematik och hittar oftast det man behöver och drar sig till minnes att man äger, men som kanske inte ligger överst. Det otäcka är däremot ansamlingarna av ”viktiga” och/eller ”kanske viktiga” och ”troligen oviktiga” papper. Dessa högar är pesthärdar som jag inte mäktar att bekämpa – om än jag gärna vill. 😉

    1. Mnjaaeeh, där håller jag inte med dig. Prylarna tynger där de ligger också – på ett icke-fysiskt vis. De tynger mentalt, genom att bara finnas där, kluttra ner min omgivning och kräva utrymme. Du har härför avsedda utrymmen där prylarna kan få breda ut sig bäst de vill (åjo, inga protester, jag har sett bildbevis!) – och när du vill slippa se dem går du uppför trappan och där är det Ordnung. Jag bor i lägenhet och ingen verkstad att hållas i – det jag drar fram och låter bli stående, blir stående i vårt HEM, och det finns ingenstans att gå undan. (Det är dessutom lika illa i huset, för där finns inte heller några verkstadsutrymmen att hållas på, och stänga dörren om när man vill slippa se eländet.) Jag tror att det blir en skillnad.

      Sen har vi väl också olika tolerans för det där – men jag börjar inse att jag nog i alla år överskattat min tolerans en smula. Jag mår faktiskt inte alls bra av ett så kallat ”kreativt kaos” – och tycker inte ens att det känns särskilt kreativt. Det är väl den insikten jag ville försöka förmedla med min text. Sen har jag inte riktigt hunnit landa i HUR jag bör förvalta det här i praktiken än. Det blir nästa steg! 😉

  2. Detta är en sak som jag ofta har tänkt på. Jag får panik på alla mina prylar emellanåt. Jag mår så bra när jag har fått rensa ut och lagt iordning i förråd osv. För att ha haft en butik har jag lite pysselgrejer om man jämför med många (även om jag ju förstås inte har ”lite”…) för det går till en viss gräns,sedan måste jag rensa ut sådant jag inte använder för att kunna skapa igen. Nu har jag visserligen beställt 19 rullar washitape haha… men det krävs lite nytt ibland för att riktigt få igång skaparlusten (jag längtar verkligen efter mina taperullar!), och känner jag mig själv rätt så kommer jag använda dessa rullar mycket nu för att om ett år sälja/ge vidare det som är kvar. Det är svårt det där, vill också leva ett enkelt liv utan så mycket saker, men det går liksom inte…

    1. Jo – och för mig innebär väl det där ”behovet av nytt” att jag dessutom gärna testar nya grejer helt och hållet, och så ”behöver” man en massa grejer till det. ÄNNU mer än att bara köpa några rullar tejp att liva upp pysseltillvaron med. Men sitter man här – förvisso med en kreativ lust, men blotta tanken på att släpa fram allt grejs och komma igång, ger mig närmast andnöd. Hur kreativ blir man av andnöd, tro…? 🙄

      Och jag börjar mer och mer känna att jag nog hellre ska göra mer med mindre. Vad BEHÖVER jag till en scrapbooksida, till exempel? Ja, jag BEHÖVER väl ett papper att klistra fast fotot på. Ett annat papper att dekorera med. Ett papper att stansa bokstäver ur. (Och apropå det BEHÖVER jag verkligen 15 olika typsnitt på stansalfabet?)

      Före jul trodde jag att jag skulle behöva en jättestor och skrymmande sy-ram att binda böcker på, för att det skulle bli bra. Nu syr jag utan ram, och det BLIR faktiskt stadigt och bra ändå. Det var en stor lycka. För jag inser nu att om jag skulle trycka in ännu en större pjäs i gömmorna, skulle jag ha blivit ännu mer stressad. Istället bör jag nog försöka göra tvärtom – försöka lista ut vad jag faktiskt behöver, och vad jag klarar mig utan.

    2. Sa du NITTON rullar…? Wow… 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.