Gott nytt år, govänner. Nu börjar 2013 på riktigt; när champagnen bubblat ut, fyrverkerierna är slut och nyårsnatt har blivit nyårsdag.
Jag har ätit årets första frukost och druckit årets första kaffe. Nu sitter jag här och tycker att året känns bra nytt ändå. Fast det bara är en dag i raden – egentligen. Men ändå. Nu börjar det om. En ny dag, ett nytt år, ett nytt blad i boken.
Året börjar bra grått, måste jag dock säga. Regnet skvalar utanför och himlen är tungt blötgrå. Som den varit hela julen. Jag antar att detta är den slags tyska vinter man varnat mig för – enstaka snödagar, då rosenkindade barn kan skrapa upp tillräckligt med snö från gräsmattorna för att få ihop en snöboll eller två. Och sen regn och gråhimmel.
Överskattat, tycker Bull, fast jag aldrig riktigt trodde jag skulle få höra mig själv föredra snö – i något sammanhang.
Jo det där nyårslöftet förresten…
Egentligen är det inte mycket till löfte, du vet – jag sysslar ju inte med såna längre. Men ett projekt och en utmaning blir det i alla fall.
Utmaningen är en impulsgrej egentligen, jag kom på det igår och tänkte varför inte. Jag kallar den Dagens planka, och det är precis vad det låter som. En daglig plank-övning, du vet sån där när man står på armbågar och tåspetsar och håller sig spikrak och försöker att inte avlida av ansträngningen. Så länge man orkar. Det är inte särskilt länge just nu, kan jag meddela (dagens planka är redan gjord, en svajig och föga imponerande historia), men aktare vad jag kommer vara stark om ett år… 365 plankor senare, liksom!
Och så projektet, en gammal bekant som jag nu ska ge mig på igen, men försöka vara mindre överambitiös och mer realistisk med den här gången: Matlagningsångesten ska bort. Eller egentligen är det inte själva matlagningen i sig som är det värsta utan planeringen. ”Vad fan ska vi ha till middag”-ångesten.
Ja, jag har försökt göra matscheman flera gånger om – men aldrig hittat något system som faktiskt funkat för mig/oss. Antingen har det blivit för mycket jobb, för många olika krångliga recept att följa, eller så har barnen inte gillat maten, eller så har det varit något annat som inte stämt. Och så har mina tjusiga men alltför överambitiösa receptsystem varit för krångliga att uppdatera. Så 2013 gör jag om och försöker hitta rätt.
Mycket av inspirationen till det här kom för övrigt från det där gamla Sommarprogrammet jag skrev om för lite sen – med Lotta Lundgren. (Ni känner henne säkert främst från Historieätarna, men eftersom den serien inte varit tillgänglig via SVT Play från utlandet, har jag faktiskt aldrig sett den. Fast jag har förstått att den är bra.)
Hon pratade bland annat om just den där stressiga matlagningsångesten, hur vi marginaliserar maten till något nödvändigt ont vi helst skulle slippa, fast mat faktiskt är något ganska fundamentalt i våra liv. Dessutom lägger jag till hälso- och kroppsideal-parametern i det hela, vilket ger maten ännu en negativ dimension, ännu ett skäl för oss att omedvetet marginaliserar maten och ätandet. För mat blir man ju tjock av också, HERREGUUUD!
Jag vill ta den här inspirationen som radioprogrammet gav – och göra något bra av den. Hittar jag den där balanserade matglädjen som jag söker, så är jag säker på att jag kommer att ha hittat en bonus som varar länge – och det blir på något sätt 2013 års gåva till mig själv.
Sådär som ”nyårslöften” alltid borde vara.
