Lucka 17 – sentimental eller ej?

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1fUlV7lEw7w0Yw1WglMIpb” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

 Tja. Det måste förstås hända till slut. Jag insåg det redan igår, när jag skrev en status på Facebook om värmen i hjärtat åt att mitt flöde ännu bara rymde eftertanke, klokskap och sunt – ett samtida förnuft i protest mot den gamla inpyrda, unkna och förgivettagna rasismen som jag hela tiden vetat att den fanns där, under ytan. Jag visste väl också att den skulle komma att dyka upp även i mitt flöde, i min bekantskapskrets.

Den kom ikväll. Från en person jag känt sedan vi var barn. Som kräver att få se sin pickaninny-docka på julafton, för ingen ska komma och röra Kalle Anka på julafton och kalla stereotyperna stereotypa. Suck.

Nåväl. Som sagt: Tur att jag inte är sentimental av mig.

Själv har jag sett på film ikväll. Tillsammans med en låda filmer jag beställde åt barnen från tomten dårå (och då menar jag den riktige tomten och inte Disneys propagandafigur), slank det med en liten film åt mor också, en klar favoritfilm – en sådan jag kan se hur många gånger som helst.

(OBS! Klippet visar filmens slutscen – har ni inte sett hela filmen än, rekommenderar jag att ni skippar klippet och gör det först. Vi andra kan njuta av slutscenens pampiga grande finale…!)

”This country doesn’t need a building. It needs hope” säger Natalie Portman strax före det här klippet där brittiska parlamenten sprängs åt fanders till pukor och trumpeter. Och jag tänker att gamla unkna filmklipp från svunna tider som vi för länge sedan vuxit ifrån är som gamla byggnader vi inte längre behöver. Vi behöver också hopp långt mer än stelnade strukturer, vi behöver se oss själva förändras och gå vidare.

***

Lyssnar nu på låten jag valde och inser att någonting inte riktigt stämmer här… Fast just när jag började skriva kändes Pie Jesu rätt – jag antar att jag är lite sentimental, trots allt.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.