Julkalendern, lucka 6

Idag gav jag mig ut i julhandeln – motvilligt förstås, men vad gör man. Snön har nått även Hamburg, och storsonens termobyxor var både slitna och en bra bit för korta. Och själv behövde jag nya strumpbyxor, eftersom jag lagom tills kylan slog till börjat få dille på att gå omkring i kjol.

Men hu, egentligen. Julhandel, menar jag. Jag vet inte om jag reagerat så starkt andra år. Jag har nog inte tänkt så mycket på överflödskonsumtionen, på köphysterin och hur hela vår kultur (och vår ekonomiska samhällsstruktur, för den delen) är byggd kring detta med att konsumera. Köpa. Jag har nog tänkt att var och en konsumerar efter eget samvete, att jag/min familj inte överdriver värre än någon annan – men idag kändes det så tydligt att ”inte värre än någon annan” är ett rätt relativt begrepp. Inte värre än någon annan kan vara illa nog.

– Du e ente oädd för utgefter du!* säger Emils pappa till Emils mamma när hon ”sliter ut våran blyertspennan” genom att skriva ner sonens alla hyss och upptåg i Lönneberga. Våran blyertspenna – DEN pennan, singular! (*OBS! Det där ska föreställa nån slags fonetisk småländska, jag kan stava egentligen…!)

Jag vet inte hur många pennor – blyerts, tusch, bläck, kritor, osv – jag har, allt jag vet är att jag aldrig hittar någon när jag behöver en. Bäst jag köper några till, blir lösningen. För det är bra att ha. Och till slut sitter man där, och hittar vare sig ut eller in, för allt skit man samlat på sig.

Och som sagt – den där julhandeln… Jag var inne i en liten inrednings-och-övrigt-bjäfs-butik för att köpa stearinljus, och fick leta mellan hyllor och lådor bräddfyllda med kulörta kulor, granris i grön plast, formstärkta röda rosetter med guldglittrande kanter, stjärnor, ljusstakar, skämtartiklar, almanackor, serveringsbrickor, vinkaraffer, servettringar, buddhastatyetter, dekorationsgrus i alla upptänkliga färger, juldukar, serviser, kaffemuggar, tomtekostymer, ylletofflor, hologrambokmärken, askkoppar, nyckelringar med swarovskikristaller, kökshanddukar, träaskar, spargrisar (!), brödfat, grytlappar, presentpapper och det tog liksom aldrig slut. Grejerna bara vällde in över synfältet, och när jag gick ut ur butiken och passerade andra, såg jag samma ändlösa ström av meningslösa prylar formligen vältra sig över och efter mig.

I nästa butik, dit jag gick för att köpa varsitt lypsyl till barnen nu när kylan slagit till på allvar, fick de långa och grällt upplysta hyllgångarna med hygien- och skönhetsprodukter mig att tänka på filmen Matrix, ni vet när de ska beväpna sig. Att välja schampoo i den butiken tar en halv dag. Ansiktskräm ska vi bara inte tala om… Fyra hyllmeter tättpackad med rynkkrämer.

Vad är det vi tror att vi köper egentligen? Ungdom? Skönhet? Lycka…? Vad? Och varför?

Jag märker mer och mer hur prylar tynger, tröttar, drar ner. Barnen vill förstås ha mycket saker – men leker de med dem? Nej. När det blir för mycket grejer på deras rum förvandlas barnen snarast till levande bulldozers, som liksom skyfflar omkring grejerna i bulk, kors och tvärs över rummet (- i bästa fall, i värsta fall över hela lägenheten). Leksakerna är inte enskilda individuella saker längre, utan en formlös, strukturlös massa av odefinierbar materia.

(Okej, nu är jag färgad av att min sexårings rum, som jag hjälpte honom att grundstäda för bara några veckor sedan, ser ut just som om en bulldozer gått fram där, och med leksaker och pappkartonger (räddade ur pappersinsamlingen) strödda över hela golvytan. Just han verkar åtminstone ha betraktat leksakerna som odefinierbar materia den senaste veckan…!)

Jag kom hem utan julklappar idag. Jag kom liksom av mig, tappade sugen. Det tanklösa shoppandet känns inte värdigt överhuvudtaget. Det är ett opium, som får oss att glömma bort högre värden, bli avtrubbade och lätt bortkollrade byten. För vad? För kommersialismen, förstås. Ju mer vi köper, desto mer vill vi ha. Jag är inget undantag, och jag lär inte göra julen 2012 till en jul i nollkonsumtionens tecken heller. Men det som slog mig idag var hur mycket rent skräp som fyllde de där ändlösa hyllorna.

På ett sätt kan jag tycka att Alma Svensson, Katthult, Lönneberga, hade en rätt skön inställning till konsumtion. Jag vill skriva, så jag skriver. Sliter jag ut blyertspennan köper jag en ny. Det jag behöver, det köper jag. Det jag gör slut på fyller jag på. Köpa saker utöver det – varför då?

Något att fundera på, kanske…?

***

Dagens jullåt känns som om den ligger väl i linje med ovanstående tema:

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:5dvMVCB7XXQCFzORJFsjAb” width=”300″ height=”80″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

(Eftersom mitt webbhotell håller på och bökar och krånglar med allting kan sidan just nu vara en smula tyngre och segare att ladda än vanligt. Har blivit runtflyttad mellan servrar, och då har någon länkstig till cache-funktionen någonstans i WP-gyttret under bloggens flådiga yta blivit en smula uppeffad – och jag är för trött för att ids gå in och försöka fixa ikväll. Håll ut – jag ska kika på’t!) 

2 comments
  1. hej du! ville bara säga att jag känner igen mig i lucka 6 ;). så där har jag känt i flera år nu. och jag har faktiskt räknat efter. det är inte mycket jag köper, utöver det jag faktiskt behöver (sedan har jag i och för sig en liten egen önskelista, med de där lite dyrare sakerna du vet, som jag kanske inte måste ha, men som jag vet att jag skulle använda och tycka om). sambon är en helt annan historia dock. han kan inte så stå emot ”specialpriser” och så anser han att hans barndoms jular var så miserabla ur julklappssynpunkt att det har satt djupa spår. det får liksom aldrig upprepas. leksakerna formligen driver omkring inne i barnens rum och de leker i princip bara med papper och pennor, några sällskapsspel och nintendot. och visst finns det överväldigande mycket skräp? är det inte himla skönt att du inte äger allt det där 😉 ?

    kram,

    1. Haha – jo, faktiskt var det väl lite så jag kände igår, dels att det var skönt att inte äga ALLT DET DÄR, och att jag faktiskt ville åka hem och i lugn och ro fundera på vad jag FAKTISKT vill ha. Inte bara slentrianköpa. Jag vill ge barnen något att spela musik på – mp3-spelare, stereo, nånting sånt – det är årets plan, och det känns vettigt även om det blir dyrare grejer. Men leksaker…?

      Leksakshandeln är en djungel i sig, tycker jag. Där är det verkligen kvantitet över kvalitet. En grej jag var tvungen att handla igår var present till en flicka ena sonen ska på kalas till i helgen, och hon hade (enligt honom) önskat sig ett sånt där ”sminkhuvud” som jag själv drömde så innerligt om som barn (men aldrig fick). Men när jag stod och höll den där vämjeliga tingesten i mina händer, billig, plastig och med allsköns snedvridna ideal med på köpet, så gick det bara inte. Flickebarnet får en bok istället… Och böcker kan ju aldrig bli fel! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.