Från det ena till det andra: Från Kelby till rädslor och prestationer

http://www.youtube.com/watch?v=FpHMuK7Htic

Scott Kelby är en pratglad karl, och han kunde kanske ha sorterat sina bildexempel före presentationen – men för mig var det här en inspirerande YouTube-timme.

Särskilt avsnittet om Taj Mahal fick mig att hjälplöst fnissa så tårarna rann – du vet på det där nästan smärtsamma, fastän lättade, sättet sättet man gör när någon sätter fingret på något man känner igen, men kanske inte till hundra procent vågat erkänna ens för sig själv.

Taj Mahal-avsnittet handlar om varför jag slutade fotografera.

Precis det där: Man stannar upp – nånting får en att stanna och ta upp kameran. Och man knäpper av – om en bild som är rena rama skiten. Ett par gånger till, och sen börjar jag också se mig ängsligt över axeln, orolig att ”de andra turisterna” eller gud förbjude, några Riktiga Fotonördar™, ska se vilket obegåvat mög jag åstadkommer. Till slut, när man tillräckligt många gånger skamset och med svansen mellan benen, lommat ifrån platser där man trodde det fanns en bild men man inte kunde få till den som man ville – börjar man gå ut mer sällan. Och ännu mer sällan. Till sist inte alls.

Det är skönt att höra namnkunniga proffs tampas med samma saker som man själv, inspirerande att få bekräftat att det faktiskt är normalt att behöva jobba – och ibland jobba hårt – för bilden man på något sätt känner på sig ska finnas där. Som Kelby säger – nånting fick en ju att stanna till, något fångade ögat. Men det är inte alltid så himla lätt att få kameran att fånga det där subtila, som skymtat till i ögonvrån – kanske.

Tålamod, säger Kelby. Tålamod, envishet och checklista. Bra grejer som jag ska packa ner i fotoväskan nästa gång jag går ut.

***

På ett annat plan tänker jag – med sjunkande hjärta förstås, för det känns ganska sorgligt – på hur många andra områden det finns där jag känner likadant. Där jag har den där rädslan att dömas och kritiseras för imperfektion, och därför inte ge mig tid att lära i min egen takt. Eller helt enkelt göra/vara på mitt sätt.

Var jag alltid sådan? Eller… när kom det? Jag vet faktiskt inte. Lite i ryggsäcken, lite upphämtat längs vägen, skulle jag tro.  

Jag har blivit överkänslig, det vet jag. Hyperkänslig. Min tolerans är nednött till noll, förbi noll, långt ner i minusskalan. Å ena sidan blir jag förbannad – å andra sidan kånkar jag ju runt på den där allt större klumpen av ängslan hela tiden. För att göra fel. För att inte vara bra nog. För att dömas och räknas bort.

Så jag försöker gömma mig, göra allt jag är osäker på i smyg och hoppas att ingen ser om jag fuckar upp. 

***

Nåväl. Kameran håller jag i alla fall på att damma av igen. Det känns roligt, och jag är riktigt sugen på att lära mig på riktigt den här gången.

Tålmodigt, envist och med checklista.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.