Värddjur

Jag går inte omkring och tänker på det. Egentligen inte. Jag låser om mig när jag är hemma, vilket jag inte gjort tidigare, men annars är allting egentligen precis som förut. Som före inbrottet, menar jag.

Fast sen, när någon annan tar upp det, om så bara för att fråga hur det går och om vi hört något – eller som igår när jag träffade en kompis jag inte träffat sedan (långt) innan det hände, som förstås ville veta vad som hänt och hur och allt sånt där. Då finns det där ändå, väller fram och ut och över – som om den funnits där hela tiden. Och det gjorde den ju säkert.

Det är som om en hand griper tag om hela bröstet – jag får svårt att andas. Musklerna spänns som inför en strid – och står sen och surrar som högspänningsledningar av adrenalinpåslaget. Jag blir rastlös, orolig. Får tvångstankar – övertygelser om att lägenheten kommer att vara uppbruten när jag kommer hem, uppbruten och renskrapad. Trots att jag bara varit borta en liten stund.

Egentligen är det märkligt, hur man kan gå omkring, som ingenting, bärande sådana ångestdemoner under huden, lurande bakom det tunna skalet av lugn och vardaglig rutin. Alldeles under ytan. Du ser dem inte, jag känner dem knappt. Åtminstone inte så länge de sover.

(Men bär dem gör vi, hela menagerier av demoner under våra tunna skal.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.