Hetsläsning och diverse recensioner

Jag vidhåller: Det är något alldeles speciellt med att läsa riktigt fort, sluka böckerna, tugga i sig dem, ord för ord, som godisbitar ur en obscent stor godispåse. Jag bryr mig inte så noga om sånt där som att åka fort med bil eller – Gud förbjude – motorcyklar och annat – men tänk om det är samma hisnande känsla jag upplever när jag hittar en bok jag kan forsa fram i, känna fartvinden fladdra… om inte i håret, så åtminstone i några litterärt orienterade nervceller…?

Sen igårkväll har jag läst ut två böcker och plöjt mig till 80% genom en tredje. Jag känner mig faktiskt en smula knarkad (som om jag nu skulle veta hur sånt känns…!). Det är en säregen känsla, hursomhelst – klart besläktad med rusighet.

Den första boken jag läste ut var Gillian Flynns Sharp objects. Jag följer flera riktiga boknördar (jag är ingen riktig boknörd, bara wannabe. Eller möjligen hangaround) på twitter, och Gillian Flynn är ett av de namn som dyker upp oftast i nördkonversationerna dem emellan. Jag har snappat upp boktips den vägen tidigare, men flera gånger blivit en smula besviken. Så var det exempelvis när jag läste S.J. Boltons Now You See Me – som visade sig vara en tämligen ordinär deckarhistoria, trots referenser till Jack the Ripper som jag är fascinerad av sedan gammalt, och vilket var det som fick mig att impulsköpa och -läsa boken. Så värst imponerad blev jag sen inte ändå, måste jag säga. En deckare, rätt och slätt. I don’t do deckare.

Men Gillian Flynn stod på min lista, henne skulle jag definitivt testa ändå. Och den här gången blev jag faktiskt fast – och inte besviken. Det är ingen tung och djupsinnig litteratur, men karaktärerna är komplexa och irrationella, fullastade med skavanker och psykologiskt bagage och… och faktiskt rätt mänskliga. Sharp objects handlar om en mordgåta, men också om att konfronteras med sin egen historia – yttre och inre. Flynn visar att i vissa situationer är det ”rationella” att bete sig fullständigt irrationellt, på grund av betingelser man bär med sig. Det är en mörk och ganska sorglig historia, men Gillian Flynn berättar den väl, och jag kommer definitivt att läsa fler av hennes böcker.

Boken jag började på därefter, som liksom låg som nästa på tur i mitt Kindle-bibliotek, är Toffs bok av Kalle Dixelius. Jag har som sagt inte riktigt läst ut den ännu, men den berör mig verkligen – bokens ”historiska framtidsskildring” sätter mitt eget nu i fokus, och får mig att fundera. Och det är just det som är bokens styrka – att den sätter i perspektiv och väcker tankar. Tankar på hur vi lever, hur vi har det. Boken är en slags dagboksskildring skriven på 2200-talet – och kommenterad som ett historiskt dokument av en folklivsforskare på 2400-talet. Det är just det här som ger det speciella perspektivet. I film har vi sett det här förut – men jag har åtminstone inte läst något liknande, särskilt inte utspelat i Sverige. Eller Svärje, som det heter i boken. Det är en liten tunn bok, och som sagt – jag har några sidor kvar, men har läst det mesta under de senaste 12 timmarna, så det går fort att läsa. Gör det!

***

Dessutom har jag under det senaste dygnet läst ut Mio min Mio tillsammans med ena sonen. Det lustiga är att jag inte blev så våldsamt imponerad av den heller – trots min barndoms glorifierade minnesbild av den. Jag förstod delvis varför den var så annorlunda än jag mindes den när jag noterade att den gavs ut för första gången 1954, och språket var säkert enkelt och rättframt den gången, i jämförelse med annat från den tiden. Men när jag läser för mina barn nu, känns det nästan lite stolpigt med alla upprepningar och skumma formuleringar. Fast berättelsen är förstås lika spännande som alltid – och sonen tyckte om den, det är ju huvudsaken.

Härnäst ska vi ta oss an Kalle och chokladfabriken, och se om lillbrorsan kan tänkas orka lyssna med den här gången. Han somnade nämligen ifrån Mio min Mio varje gång jag läste den, så när han missat halva boken gav jag upp och läste klart bara för storebror…!

***

PS: Kom på att jag själv fick tips om Toffs bok när min pappa läst – och recenserat – den. Jag kom inte ihåg själva recensionen när jag skrev här ovan, men vi verkar ha landat i samma slutsats i alla fall!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.