Ikeabesöket Gud glömde

Ja, alltså – egentligen skulle jag ju fördela min tid mellan spisen och tangentbordet idag, men så fick jag slängt ett öga på vår matservis, och kunde konstatera att den vare sig räckte till hela sällskapet som kommer på middag här imorgon, eller såg särskilt trevlig ut längre – repig, kantstött och dan. Jag bestämde mig för att det var dags att byta servis. Bara sådär, dagen före det jag på twitter kallat #dinnerfor20.

Ni ser redan här vart historien barkar, eller hur? Jag önskar nästan att jag också gjort det, medan tid ännu var.

Nåväl, jag hämtar barnen på skolan och säger hurtfriskt NU ska vi åka till Ikea och fredagsfika lite – sen köper vi en liten servis på vägen ut och åker hem. (I mitt stilla sinne hade räkneverket kalkylerat: 30 minuter dit, 30 minuter där, 30 minuter hem. Jojo.)

30 minuter dit klarade vi faktiskt. Och även om bara den inledande mutfikan tog MINST 30 minuter, var det en trivsam stund, då vi diskuterade allt från  älgar och mutanter till tyranner. Så långt allt väl.

Sen börjades det – och det hade ingenting med barna att göra. Mor fick helt enkelt hjärnsläpp. Hon får det ibland, när hon är trött och stressad. Verkmästarn i hjärnans beslutsfattarcentrum ger upp, tackar för sig och lämnar helt sonika sin post åt sitt öde. Just när man som bäst behövt ett stabilt ledarskap i de där trakterna.

Det är i såna lägen man baxar en kundvagn genom IKEAS förbannade snitslade bana, anländer vid kassalinjen och drabbas av onda aningar: Tänk om tallrikarna är för stora för våra tyska yttepyttiga köksskåp. Man kollar måtten på lådan – 28 cm. Det säger mig inget. Hur stora är tallrikarna vi har egentligen? Glömt mäta, ingen hemma.

Googla! Ja, Googla! Nej, visst fan. Hela IKEA-huset är en enda stor foliehatt, och medger givetvis ingen som helst nätmottagning.

Men sedär – ett fönster, där får jag nog signal! Det får jag, om jag pressar telefonen mot glaset, en sirapsseg lina som fordrar allt tålamod innan den upplyser mig om att våra tallrikar hemma i skåpet är 27 cm i diameter. En cm mindre. Då är frågan: Är det marginal nog? Är skåpet 1 cm bredare?

(Till saken hör att vi en gång har gjort misstaget att köpa tallrikar som vars diameter översteg skåpshyllans bredd. En klar nia på frustrationsskalan.)

Dividera hit och dit, och med mobilen åter tryckt mot fönsterglaset försöka nå maken för att fråga om råd. Utan resultat. Till slut fegar jag, banar mig väg från kassorna, mot strömmen, genom hela IKEA-varuhuset tillbaka till husgerådavdelningen, där jag väljer en annan servis, enklare (och tråkigare) än den första – men med 27 cm stora tallrikar.

Tillbaka genom snitslade banan, självskanningskassa, där lillsonen raskt skannar in 5 servisboxar istället för de tre vi köpt. Äntligen ute: ”Ungar, vill ni ha korv?”. Korvkö, ketchup-å-senapskö, drickakö.

Och någonstans mellan korvtuggorna maler en obehaglig känsla av besvikelse. Jag gillar inte servisen jag just köpt.

Uppsöker fönster, ringer maken – som bekräftar det jag redan börjat inse. Det är rätt dumt att köpa saker man inte gillar, och en centimeters marginal har vi nog. Annars får vi möblera om.

Right. Får man backa direkt i kassan här – nähä, det kunde man inte. Kölapp till Byten och återköp, väntaväntavänta, tillgodokvitto, tacksåmycket. Vi lämnar vagnen med nyinköpta, fast nu återlämnade servisen. Ut i kylan, mot ingången och in i snitslade banan igen. Ny servis – samma som från början, och så genom hela varuhuset. En gång till.

”Okej ungar – är det nån som behöver gå på toa innan vi åker hem?” Jadå, båda två – och innan mor hunnit se sig om efter familjetoa, har båda grabbarna slunkit in på herrtoan. Så mor väntar. Och väntar. Städerskan kommer ut från herrtoan, fortsätter med sitt. Inga söner. Så sticker storsonens huvud fram genom toadörren:

– Mamma, lillebror bajsar.

Det var ungefär här jag bröt ihop och började fnissa högt och hjälplöst åt hela cirkusen. Det som skulle ha följt ”30 minuter dit, 30 minuter där, 30 minuter hem”-kalkylen, hade urartat till 4 timmars IKEA-maraton.

På väg ut ur varuhuset en stund senare, tror jag halva personalstyrkan nickade och log åt oss – alla som på ett eller annat vis varit involverade i vårt något komplicerade servisköp.

Och såhär i efterhand kan jag inte säga mer än: ”Jag är trutt i futterna.” Men servisen är fin.

4 comments
  1. Drama, förvecklingar och happy ending. Skulle du inte ägna dig mer åt att skriva TV-seriemanus?

    1. Mja, njä – faktiskt känns det inte som min grej ändå. Men tack för förslaget! 🙂

  2. Ja, jag håller med din pappa för där skulle vara ett perfekt manus för Sune med familj…Jag ser redan pappan (spelad av Peter Haber) springa runt på IKEA..

    Kramizar
    Ann-Marie

    1. Mja, Suneböcker får nån annan skriva, tror jag bestämt… Men tack ändå! 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.