”Tristess och händelselöshet, kom tillbaka. Allt är förlåtet!” skrek jag i morse. Eller ja, twittrade åtminstone – ett digitalt litet skri via mobiltelefonen. Rent fysiskt satt jag just då i en taxi på väg till barnsjukhus, med oron som en tagg i hjärtat. Sen blev inte dagen fullt lika hemsk som jag just då trodde den skulle bli.
(Dryga timmen senare satt jag och sonen i en taxi på väg hem igen, utskrivna och vid gott mod. Kanske finns det en högre makt ändå, någon som hör bön – även sådana som skrikits ut via twitter?)
Men ändå.
Vi tror att tristessen är vår värsta fiende, att vardag och slentrian är mörkermakternas opiater för folket, som lägger sig som smutsgråa, blöttunga yllefiltar över de glamorösa storheter som skulle bli våra liv. Vi räknar bort vanligheten, dess rutiner och vardag. De gills inte. De är ju bara vanliga, inget att tala om, inget att lägga på minnet!
Bara våra liv. Ni vet ”…alla dagarna som kom och gick…”? Livet.
När man under loppet av två veckor får stifta närmare bekantskap med den där orostaggen i hjärtat inte mindre än tre gånger, då är det vanlighet, rutin och vardag man längtar till.
”Kan det bara sluta hända grejer nu??”
Nästa vecka vill jag ha en vanlig vecka. En med plugg, hämtningar/lämningar, läxläsning, sportskjutsningar och desperat middagshopsvängande medelst knätrollning. En vanlig vecka.
En vanlig, trist och händelselös vecka. Pretty please, sugar on top.
