PTS-blues

Ja, alltså – inte Post- och Telestyrelsen PTS dårå, utan posttraumatisk stress. Fast egentligen kallas det väl inte posttraumatisk stress heller, inte förrän det stannat kvar längre än vad som är rimligt. Att man blir stressad direkt efter en traumatisk händelse är ju faktiskt rätt naturligt.

Och man vet liksom inte hur det känns förrän man varit där. Hur ens trygghet plötsligt känns som en tunn och skör glasbubbla med en löpspricka redan ilande från ena sidan till den andra.

Vi har haft inbrott i lägenheten. Någon var här inne, klev på vårt golv, rotade i våra lådor. Tog våra saker. Smycken. Kontanter. I vårt hem. Det är det jag känner starkast av. Och även om jag hört folk säga förut att själva intrånget i ens liv och hem och trygghet mycket väl kan vara det känslomässigt ”värsta” vid en sån här händelse – så vet man ändå inte förrän man faktiskt står här, i tomheten efteråt, hur det känns på riktigt.

Jag kan bara meddela att det inte känns nåt vidare. Inget vidare alls, faktiskt.

Fast det var värre igår. Igår låste jag in mig i lägenheten, oroade mig för att vara där, men samtidigt oförmögen att gå ut. Jag fick ångest när jag var tvungen att lämna lägenheten för att gå och hämta barnen i skolan – och sen fick jag ångest igen när vi började närma oss lägenheten och var nästan hemma. Jag kände på dörren femton gånger för att vara säker på att den är låst – och sen måste jag gå tillbaka en gång till för att känna igen. Och sen ytterligare en gång.

Idag gick det bättre. Jag tror faktiskt att det var ett ganska smart drag att sätta mig och göra klart bloggdesignen som ”terapipyssel”. Det krävde fokus och koncentration – men egentligen var det inga verkligt svåra grejer kvar att fixa. Och sen fick jag en rejäl kick av att faktiskt bli klar!

(Och det var förstås det här jag menade i slutet av förra postningen, att det skulle verka lite bakvänt för er som läser. En väsentlig del av inlägget skrev jag förvisso igår, men då ville jag inte posta det – det var för nära.)

Så på den ”boosten” gick jag ut i solskenet i eftermiddag, tog en kaffe och handlade lite innan jag hämtade barnen. På vägen hem blev jag förstås fullständigt övertygad om att huset skulle ha brunnit ner medan jag var borta – men jag antar att jag får finna mig i såna små nojjor ett tag framöver. Tillfällig PTS-blues.

 

7 comments
  1. Usch så gräsligt! Kram

    1. Tack – och ja, lite gräsligt är det faktiskt. Tur man har god hälsa och dåligt minne, som nån sa…

  2. Fullt rimlig PTS-blues tror jag, men precis som du skriver svårt att veta hur det känns innan man varit där. Usch. Hoppas du/ni tar er igenom det på bästa möjliga sätt!

  3. Tack – det ordnar sig nog, det ”praktiska” kommer vi nog att störa oss på ett tag, men även om det är irriterande nog, är nog ändå det viktiga att hitta tryggheten och själsron igen. Och det tror jag att vi gör, med lite tid.

    1. Ouch, jag förstår också att det känns [infoga valfri svordom] … Usch, har inte riktigt ord. Vill fråga om hur det gick till, vad som hände, men jag förstår att det kanske inte riktigt är något du vill skriva om i sin helhet på internet. Och hur förklarar man vad som har hänt för barnen? Hur reagerar de? Förstår att det tar tid att hitta tryggheten och ron, jag vet ju hur det räcker med en cykelstöld för att jag ska börja titta bakom ryggen omkring sig och omväxlande förbanna sig själv och andra människor. (Säger jag, som ju annars är ganska fredlig av mig). Och hur lätt det då är att skapa stress kring sig själv, trots att man inte är den som är skyldig, det är ju andra som är förövarna. (Man känner sig ju nästan skyldig på något sätt, ”borde jag ha varit mer vaksam …”, liksom, och ”borde jag vara mer vaksam så att inte något mer händer”. Fast kanske det är mindre av den känslan vid ett lägenhetsbrott, och då mer av känslan av osäkerhet, att man inte alls kan veta och förutse var trygghet finns och vad som kan hända.) Usch, igen, jag känner med dig och er allihop, önskar er trygghet och att ni ska få återfå tillförsikt. Kram till er!!

  4. Men fy vad läskigt! Förstår att det måste vara en fruktansvärd känsla och veta att man har haft främmande människor rotandes i sitt hem. Jag hoppas att ni hittar tillbaks tryggheten och att själen får ro fort som attan. Kram på er!

  5. Nä men fy så hemskt! Hoppas att ni snart blir trygga i er borg igen!

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.