Himmel & Ord

Gjorda grejer och urtvättade t-shirts.

| 3 kommentarer

Jag skriver, inlägg på inlägg. Några bara i huvudet, några på tangentbord, sparar som utkast och tänker ”jag ska bara fila till det lite”. Jag filar lite. Och lite till. Skriver om, lägger till. Till slut lämnar jag texten, frustrerad och trött på alltihop, och inser att det är nog bäst att strunta i det ändå. Det finns alltid nån som vet mer, eller som åtminstone gärna vill verka veta mer – genom att hugga ner på någon annan. Säga sig ha rätt, och alltså måste jag ha fel, och därmed borde jag ha hållit käften från början.

Orka vara beredd med garden. Orka stå på barrikader och slåss för ett inläg som mest var en reflektion från början i vilket fall som helst. Orka… Äh, orka.

Just nu är jag rätt trött på den där ”sociala webben”. Det känns gjort. ”Festen” peakade för ett par år sen – då var det värsta röjet, alla var där och alla som inte var där ville vara där. Nu är vi mer inne i den avslagna efterfesten, då dörrvakterna gått hem så alla kommer in men det är trångt i dörren och alla håller desperat fast i sina tillkämpade positioner. Trots att partykänslan liksom övergått i allmän fyllkäftighet och dåligt omdöme. Folk borde ha gått hem för länge sen, fast man kommer sig liksom inte riktigt för – man vill ju inte gå först heller. Riskera att missa nåt.

Vad nu det skulle vara. Vad väntar vi oss ska hända nu, liksom? Roligare Facebooktävlingar? (En där nån faktiskt vinner en iPhone5?) En retweetad artikel om webbmarknadsföring som faktiskt kommer med nåt mer än staplade floskler? Att en instagrammad lunchtallrik som förändrar våra liv?

(OBS: Jag kritiserar inte folk som instagrammar sin lunch – herregud, hur många lunchtallrikar har jag själv plåtat av, tro? Nejdå – men det är egentligen just det jag menar: Nu har vi gjort det där, vad ska vi göra nu?)

Jag stämde själv in i hyllningskören för några år sen. Fy fan vilken grej, liksom. Vilken chans, vilken möjlighet – vilken revolution! Webben hade rum för alla, alla kunde komma till tals, makten över tanken var ”up for grabs”. Vi, världsmedborgarna skulle forma samtalet tillsammans, och med vårt sunda förnuft och öppna sinnen bana väg för en ljusare morgondag. (Ja, jag är idealist. Och en smula ivernaiv sådär. Problem med det?) Och så. Men vad blev det av det? Kommersialism och trollinvasion. Personliga varumärken och väl – mycket, mycket väl – valda ord, smakfullt arrangerade för bästa effekt.

Ordet är inte alls fritt längre – om det nu någonsin var det. Vi måste alla tänka oss för vad vi säger, för Google glömmer aldrig, och vi vet det så väl.

Även jag känner av det där, i all småskalighet. Jag väljer bort 75% av alla inlägg jag ens börjar fundera på, för jag orkar inte vara beredd att ta strid för allt jag skriver, känna mig nedmejad av allsköns troll och besserwissers – och jag har ändå alltid varit oerhört förskonad från sådant. Det har varit enstaka tillfällen som jag fått påhälsning – under väldigt många år. Men de tillfällena har skrämt tillräckligt. Och ibland är det inte ens troll, utan folk man faktiskt känner som låter sina förutfattade meningar tala, och skiter i var de sätter fötterna någonstans. De texter jag vågar skriva klart och trycka ut är det harmlösa, oviktiga. Det slätstrukna, det som skulle smälta in i vilka tapeter som helst. Och jag tror att det är där någonstans det roliga försvann. Min ambition är förstås att ta tillbaka det, med våld och det behövs. Men det är svårt. Varje blogginlägg nuförtiden tar timmar att skriva. På grund av allt filande. Och ”tänk om”-oroande. Och brasklappar som måste flikas in vid eventuellt kontroversiella påståenden. (Den skarpsynte noterar att även detta inlägg är behängt med minst en sådan brasklapp-parentes.)

Idag läste jag två texter på ett liknande tema. Isobel Hadley-Kamptz skriver om att hon fått uppmaning att inte skriva om sin ångest, för hon söker ju jobb. Mymlan kommenterar å sin sida. Inläggen är bra, läsvärda och tankeväckande. Och även om de inte handlar om riktigt samma sak som jag skrivit om ovan, tveksamt om skribenterna skulle hålla med om det jag känner och tänker på heller – men för mig är det en del av samma sak. Av den så kallade öppenheten blev det mest en tummetott, när varumärkesbyggandet kom att handla om att skapa en tillputsad fasad, där sprickor (ni vet såna där så kallade ”mänskligheter”) inte får synas, utan medvetet tonas ned – kamoufleras i drivor av framgång, professionalitet och livsharmoni. Det är inget vi pratar om, men förbanne mig om vi inte förhåller oss till det ändå – omedvetet, om inte annat. Smärtsamt medvetet i vissa fall.

(Sist jag skrev om detta fick jag en kommentar om att ”VA? Beter sig dina vänner så? Fy så ytligt!” som om det hela måste vara något oerhört lokalt förekommande just i min bekantskapskrets. Men… det må väl vara hänt att jag är extra känslig, pga gammalt mög i kappsäcken, men inte sjutton är det här ”just in my head”!? Eh, v-väl…?)

Rundgång, tänker jag. För allt det här känns så bekant. Jag har varit här förut. Been here, done this – och t-shirten är redan urtvättad. För när jag bloggade som mest, som intensivast – och hade som mest utbyte av skrivandet och samtalet kring det skrivna – skrev jag kring just det här temat. Att våga vara mänsklig, våga vara sig själv – inte sträva efter att smälta in i tapeterna. Så vid det här laget hänger alltså minst två urtvättade souvenirt-shirts i äkta tapetmönster i min mentala garderob.

Själv står jag mest och stirrar förbryllat på dem, back where I started. Igen. Och om det är så enkelt att falla in i cirkelgående, vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Here we go again? Orka?

 

3 kommentarer

  1. hej jenny!

    åh, jag känner så att jag vill svara något intelligent på det här. jag vill säga något i stil med att det är klart att du ska orka, men sluta upp med att slåss på några barrikader för det kommer bara att trötta ut dig, och sluta upp med att fila på saker och ting. skriv det du tänker på just nu, tryck på publicera och gå vidare :). typ. för det gör du så bra. samtidigt vet jag att det är ju lätt för mig att säga som alltid gör saker bakvänt. jag gick ju aldrig på festen. kände aldrig att det var min grej, fast jag liksom gick förbi på gatan utanför med min hund och pratade med folk på väg in eller ut. jag har inget fb-konto, inget twitter, inget instagram och en blogg som varken är sökbar eller som jag lämnar ut addressen till utöver till folk som jag bryr mig om och tycker om :). om det var ett osmart drag? ibland. jag har gått miste om månget (frilans)jobb bara för att jag inte kan lämna ut någon cool och smart och lyckad och lycklig webb-profil. fast det är så skönt också. att inte behöva uppdatera och inte behöva fundera över om man är äppelkindad nog.

    jag hoppas bara att du kastar ut de där gamla t-shirtarna, bjuder in till en egen liten fest, skrattar, njuter, pratar, fotar, sätter dig ned och skriver precis det du har lust att skriva, precis just när du har tid, skickar iväg inlägget och roat läser kommentarerna sedan :).

    jag är inte så intelligent idag, men hjärtat är på det rätta stället.

    kram,

    • Hördududu, din kommentar idag är precis lika intelligent som de alltid brukar vara, så säg inte sådär! Och jag tackar och bugar, och ler i själen. 🙂

      Och ja, jag hoppas också att jag ska kunna styra om – så att bloggen liksom blir min igen. Tack för pepp!

  2. Mm. Jag läser ikapp lite, så det blir en sen kommentar, för jag läser det här inlägget först nu. Men det är klart att jag känner igen mig. Och att det brände till av någon sorts mix av glädje och vånda när jag för ett par veckor sen läste inlägget du länkar till, av Isobel Hadley-Kamptz.

    Jag vill så gärna att människor ska våga vara allt de är, även i sociala medier. Samtidigt som någon del av mig skriker ”nej, sluta” när någon lämnar ut sig för mycket – vad det nu är. För att jag anar/vet att det kan få konsekvenser som inte är så bra för personen ifråga.

    Hur gör vi då? Hur går det att komma ifrån den där rädslan för orden, och hur kan vi komma ifrån känslan av att jag som individ måste ha en perfekt fasad för att duga i andras/arbetsgivares/samhällets ögon? Det funderar jag på. Nästan varje dag, faktiskt.

    Och du är en av mina förebilder när det gäller att våga prata om det. Håller med föregående kommentator – hoppas innerligt att du fortsätter skriva det du har lust att skriva.

    Kram!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.