Tystnaden mellan natt och morgon

Jojo. Man känner sig hängig, man går till doktorn, som skickar blodprov för analys efter mineraldepåer och sköldkörtelhormon och allsköns andra saker i kroppen som kan ställa till med hängighet, även efter nio veckors sommarlov. Man googlar själv runt tills man känner sig eländigare än någonsin och är övertygad om att man lider av tyfis, allra minst. Och man lovar sig själv, dyrt och heligt, att en gång för alla styra upp sovrutinerna.

Sen ropar sonen i natten, och man raglar upp och dit – självklart! Sonen somnar om, och sen ligger man där. I några timmar. Innan man svär en stump, ger upp och kliver ur sängen. Klockan tjugo över fem.

Nu är jag duschad, barnens utflyktssmörgåsar är bredda och jag har fått kaffe. Kvart över sex. Dagen börjar vakna utanför, men än är trafiken gles och tystnaden tung, fast på ett behagligt sätt. Hälften natt, hälften morgon.

***

Och jag tänker på en människa jag inte alls känner, aldrig har känt, och aldrig kommer att känna – en person jag känner enbart genom hans ord, genom texter jag läst. Han skriver så huden knottrar sig och så att det inte spelar någon roll om man känner honom eller ej, för man känner – och det räcker långt. Igår berättade han att han ska . Inte sådär ”On a long enough timeline, the survival rate for everyone drops to zero” (citat ur nyss utlästa Fight Club) – utan av en ”cancer som gjort sig omöjlig”. Och han skriver om att vara budbärare, om att berätta det ingen vill höra. Någonsin. Och han skriver så huden knottrar sig och det inte spelar någon roll att jag inte känner honom, för jag känner. Och det är nog.

Jag tänker på att veta och det hisnar obehagligt i magen. Döden äger oss alla (”on a long enough timeline”, som sagt) – men vi är förbannat skickliga på att inte låtsas om det faktumet, och istället agera som om livet är en oändlig självklarhet som bara ska pågå och pågå och fortsätta skänka oss en aldrig sinande rad ”inte nu, sen” att skjuta upp saker till.

Till dess inget sen finns längre.

Det var när jag för några veckor sedan läste att Kristian blivit sjuk igen, som jag impulsbeslöt mig för att avsäga mig ett ideellt uppdrag jag haft, men som slutat kännas sådär visionärt inspirerande, och istället mest kändes tärande och betungande. Livet är för kort, tänkte jag.

Och ja. Ibland är livet verkligen alldeles åt helvete för kort.

7 comments
  1. Fy sjutton. Det är det enda jag kan komma på att säga och det känns ju futtigare än futtigast. Fantastiska texter och så galet sorgligt. Påminnelsen om att man ibland gör rätt i att tacka nej, styra om eller välja bort träffar dessutom mitt i prick. Det finns mycket att fundera på… Kram!

    1. Ja, det är väl just det – att vi inte ens tar oss tid att stanna upp och fundera. ”Sen” tänker man möjligen – men vilket jävla ”sen”? Det är nästan lite förmätet att förutsätta att det alltid ska finnas ett ”sen”…

  2. Ja, jag tror att många av oss borde bli bättre på att vårda vår tid. Inte bara tacka nej, utan kanske även våga tacka ja!

    1. Absolut. Prioritera och bejaka rätt saker – och veta vilka de är.

  3. Ja, det är en märklig egenskap eller förmåga, beroende på hur man ser det, som vi människor har att leva som om vi lever i en evighet. Tills något händer, som att någon blir allvarligt sjuk eller till och med går bort. Då omprövar vi och omvärderar. Sedan är risken, eller möjligheten, stor att vi ramlar tillbaka i gamla vanor igen. Verkligen konstigt egentligen. Men oavsett vad så är det nog alltid bra att ompröva sin situation. Ibland kommer man fram till att det är bra som det är, ibland krävs förändring. Och så det vanliga, att leva i nuet och att uppskatta även det lilla. Man är död väldigt länge sedan.

    1. Precis. Och på ett sätt är det väl bra att vi inte går omkring och tänker på döden precis HELA tiden, men det vore fiffigt om vi kunde komma ihåg att värdera livet även utan att behöva döden som referenspunkt…

  4. Hmmm som alltid gillar jag att läsa dina texter,du skresvier så målande…tja din Cancersjukne vän hoppas jag får det så bra det går i sådana lägen, så svårt att veta vad man ska säga eller skriva, men som jag sa hoppas det blir så bra som det går med de förutsättningarna.
    Visst är det så att det går att säga vad som helst och många vill synas och höras, kanske jag ville det i början men nu bryr jag mej inte längre jag skriver av mej det jag vill få sagt och om någon som läser vill skriva så är det ju extra skoj.
    Jag tycker det låter som en bra idé att lägga ner projekt som inte ger något längre. Livet ska levas på ett bra sätt. Inte slösa bort några minuter/timmar på det som man inte vill eller behöver göra.

    Ha det nu så underbart skönt så kasnke vi ses snart igen, annars åter kommer jag väl här bland ”bladen”.

    Kramizar Ann-Marie

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *