Det är nåt med pannkakor.

Ja, det är nåt. Med pannkakor. Något tryggt, något omedvetet. För varje gång jag känner mig vilsen eller orolig – framför allt i föräldrarollen men också i livet sådär i största allmänhet, som man blir ibland om man är människa – får jag en impuls att laga pannkakor.

Laga dem – jag måste inte nödvändigtvis äta dem, faktiskt.

Jag vet inte vad det är – i mitt barndomshem var pannkakor ganska sällsynt mat, och jag fick på något sätt för mig att steka pannkakor var något närmast överjordiskt svårt, inget som jag ens övervägde att ge mig på. Framför allt att vända dem verkade hopplöst komplicerat – till och med med stekspade…

Så jag var närmare 35 innan jag gjorde pannkakor första gången. Innan dess hade maken fått stå för pannkakorna hos oss.

Tekniskt sett var det hans förtjänst att jag till slut gav mig på det, för jag tyckte väl inte att hans pannkakor blev så värst goda. Han rörde ihop smet lite på en höft, mjölk, några ägg, mjöl ”tills det verkade lagom”. Det skulle visa sig att det var just det där sista som var kruxet – för mycket mjöl. Gör förvisso pannkakorna lättare att steka – men inte vidare goda.

(Jag använder receptet som står i min tjocka kokbok av husmorskaraktär – fast pannkaksreceptet är i princip det enda recept jag använder ur den – med tillägg för det lilla tipset jag läst mig till på nätet, att en del vatten istället för mjölk ger frasigare pannkakor. Fras är gott.)

Första pannkakan blir alltid, konsekvent alltid, en sladdrig historia som äts allra sist, i nödfall, om någon fortfarande är hungrig sedan alla de andra pannkakorna strukit med. Sista pannkakan brukar jag bränna. Men de däremellan brukar bli ganska bra.

Och det är något lite meditativt med att göra pannkakor. Närmast rytmiskt repetitivt, fullständigt okomplicerat – men kräver samtidigt närvaro. Jag hinner inte börja tänka på så mycket annat. Smör, smet, vända. Lägga upp på fat, sockra – och så i med smör och smet i pannan igen. Ett par minuter, och så om igen. Och igen.

Fast det är inte bara det meditativa. I så fall skulle all matlagning ha motsvarande potential att vara meditativ – men det är något med pannkakorna.

Jag vet faktiskt inte vad det är. Något kopplat till tryggheten och varma kök, kanske? Jag vet inte så noga. Men den här veckan har jag gjort pannkakor två gånger. Det är en sån vecka.

***

Från början tänkte jag – givetvis – kalla det här inlägget ”Vilse i pannkakan”. Mer given rubrik än så kan man ju knappast få. Förutom då att jag redan förbrukat den rubriken för två inlägg sedan, utan att veta att den skulle ha passat bättre i ett annat sammanhang, så snart. Så det kan gå.

1 comment
  1. Så här har min svärmor lärt mig ett pannkaksrecept så att man aldrig behöver slå upp det i kokboken:
    X antal ägg
    X dl mjöl
    2X dl mjölk
    lite salt
    smör – antingen smält i smeten eller en klick i pannan mellan varje pannkaka.
    Dvs. om man har 2 ägg så tar man 2 dl mjöl och 4 dl mjölk. Är man fler personer – 3 ägg, 3 dl mjöl, 6 dl mjölk, ja du fattar… Enkelt och bra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.