Myror i huvudet

Någonstans börjar det röra på sig, trots att jag sedan gårdagens frustration – först över att inte alls komma in på antagning.se, sen över att inte ha kommit in på den kurs jag räknat med – inte varit särdeles konsekvent med min twittersemester.

Jag vänder mig till bloggen som första val, ger mig tid att skriva ner det som för stunden rör sig i huvudet – utan att först ”intressevärdera”. Jag antar att det innebär att jag håller på att göra bloggen min igen. Som det var i bloggerans tidiga, obekymrade dagar, innan folk började göra sig karriärer på att tala om hur man ska göra. Det var det här jag var ute efter, prioritetsordningen.

Det känns fint. Inte minst fint känns det att upptäcka att själva skrivandet öppnar upp för nya tankar. Också det som det var förut.

***

Igår, när jag började skriva mitt inlägg om att inte ha kommit in på min högst prioriterade kurs, hade jag helt och hållet räknat bort den där B-kursen i kreativt skrivande på Mittuniversitetet som jag faktiskt kom in på. Jag utgick från att lappa ihop nästa studieår med fristående repetitionskurser i webbdesign, för Miun-kursen verkade ju så förbålt tråkig.

Eller…? Medan jag skrev inlägget igår började tvivlet gro. Var den så himla tråkig egentligen? Vad fick mig att tycka det?

”Kursen omfattar tre moment
1. Dramat som uttrycksform, 7,5 hp (Dramatic Writing)
2. Modern lyrik och prosa, 7,5 hp (Modern Poetry and Prose)
3. Fördjupningsarbete, 15 hp (Extended course)”

Dramatik? Modern lyrik?? Hm. Ja, det var väl där någonstans jag måste svälja hårt och känner något knyta ihop sig någonstans. Sånt där är inte bara att rafsa ihop, nån liten textsnutt som på A-nivån. Det här är seriösa grejer…

Och samtidigt. Har jag inte själv flera gånger tänkt att dramatiker skriver den bästa litteraturen? Och att lyriska stråk i en prosatext skapar dynamik, just den slags dynamik som gör skillnad mellan hoprafsad textsnutt och… något annat.

En annan aspekt: Kursen jag är reservplacerad på är en A-kurs och ligger alltså på en nivå jag egentligen redan passerat. Visst, den har en lite annorlunda vinkling, i och med att den även tar upp journalistiskt skrivande och reportage. Fast på A-nivå, dårå… Varför är jag så rädd att kliva upp ett pinnhål? Vad är en kurs om inte en skyddad testverkstad? (Vilket också är ett sånt där argument jag pratat om tusen gånger – men när det kommer till kritan… Då, ja då är det ju en annan femma.)

Okej, en anledning kan vara att drama, lyrik och prosa klingar klassiskt, tungt, seriöst – och är inte nödvändigtvis den slags litteratur som roar mig att skriva. Att ägna ett år åt att kämpa och slita mitt hår över rimmad och bakbunden dikt (vilket är det absolut värsta jag vet – långt vidrigare än, säg brysselkål) skulle knappast göra mitt skrivande några mirakulösa underverk… Men ändå.

Felet är att jag tänker som vanligt. Jag tänker som Den Duktiga Flickan™, gör hennes ständiga tankevurpa. Välja den trygga vägen, vägen där man känner sig hemma och kan ta sig fram utan att riskera… Ja, vad? Att inte prestera bra nog? Tja, nåt sånt, antar jag…

Men visst. Sen är det ju nyttoaspekten också. Kommer det någonsin att gagna mig att ha ägnat ett år åt att skriva dramer och modern lyrik? Märkas i lönekuvertet…? Hm. Knappast va… Å andra sidan – gör webbkurserna mig den nyttan? Om jag så pluggar kod tills koden strilar ur öronen på mig, kommer det alltid att finnas 20-åringar som gör det tusen gånger bättre och snabbare.

Och ärligt talat… det är ju inte vad jag vill heller, konkurrera med de riktiga kodnördarna. Näeh! För mig har kodkurserna varit språkkurser. ”Tala med lärde på lärdes vis” och sådär. Det kan jag. Måhända lite knackigt och grammatiskt inkorrekt  – lite som min tyska – men det funkar. Så – är webbkurser då ”nyttigare” än skrivkurser? Egentligen?

Med största sannolikhet skulle det här i så fall bli mitt sista skrivår, åtminstone före pensionen (och då måste jag troligen tillbringa dagarna med att leta tomflaskor i stans papperskorgar för att dryga ut den magra pensionen). Sista chansen att följa en dröm jag å ena sidan alltid haft, och som å andra sidan alltid snärjts in i komplikationer jag inte rått riktigt på… Borde inte Doña Quijote ge de där väderkvarnarna åtminstone en sista match? 

***

(Observera att ovanstående på intet sätt konstituerar ett slutgiltigt beslut i frågan. Imorgon kanske jag kommer på helt andra tankar.)

2 comments
  1. Inte vet jag, men vad man lär idag om kod och programmering kan vara utgångna kunskaper nästa vecka. Att ha långvarig nytta av webbkurser och liknande, innebär nog att bevaka och suga i sig allt som händer och förändras inom området – dagligen. Tror jag. Likaså tror jag den litterära kursen kanske kan ge mer ”fundament” för vilken kommande utbyggnad som helst. Fast det skulle ju inte göra något om det kändes spännande och lockande redan från början! 🙂

  2. Vi är tydligen antagna till samma kurs. Jag har inte tackat JA än.
    🙂

Lämna ett svar till Fadren Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *