Ring klocka, ring… (summer edition)

Jag brukar säga att mitt år börjar i augusti, för mig känns nystarten efter sommarlov/semester mer logisk än att starta om 1 januari, mitt i mörka smällkalla vintern. Men det är jag det.

Och som biverkan av att följa ett år som börjar efter semestern, blir ju själva tolvslaget väldigt långdraget. På fredag har vi skolavslutning, då ringer klockan första slaget ut. Sista slaget ljuder när vi kryper till kojs kvällen före skolstart – i augusti.

Däremellan ett ögonblick och en evighet – en sommar. I en slags barmhärtigt limbo. Landet Varken-eller.

Jag välkomnar det. Njuter av att avsluta saker – utan att starta nytt. Just nu. Just nu är det precis så det ska vara. Jag går sista varvet innan jag låser dörren för det här året. Släcker lyset. Stänger av saker som stått på. Kastar en blick över axeln och tänker säga ”Häjjdå, vi ses imôrrn!” – fast sen kommer jag på att det gör vi ju inte alls. För dörren jag stänger är en sån där dörr som bara går att stänga. När den är stängd går det som finns innanför – året som gick – bara att titta på, utifrån. Minnas.

Det är gott så. Det är som det är och ska vara – livet.

Det som stör mig att jag så många år stänger dörren med en suck av lättnad. ”Puh, jag klara’t i år igen, jag överlevde!” Vadå överlevde? Var det bara det man skulle? Jag känner mig klart snuvad på konfekten. Och måste inse att konfekttjyven inte är någon annan än jag själv. Ouch.

Hursomhelst. Jag stänger saker. Släcker ner. Rensar bort. Ut med det gamla. Det nya får vänta lite – det tolfte slaget är ännu avlägset, innan det slår ska jag vara redo, men inte nu. Nu ska allt bara ut, tomheten få skapa rymd och balsalar i min själ.

Min instinkt säger just nu ”Ut med allt, bort, bort, bort!” och vill ta fram den verkligt stora kvasten. Jag inser att den möjligen är lätt färgad av trötthet och stundens fokus på utringning, att det kommer nya tider. Men samtidigt har den där instinkten en viktig poäng (som nu instinkter ofta har, när vi gitter lyssna till dem): Det gamla måste ut först, innan det nya kan komma in.

Jag var tämligen värdelös på gympa på gymnasiet, hade 2:a i betyg under de första två åren, innan jag med en ätstörds maniska förmåga att fokusera och prestera höjde mig till en 3:a sista året. Bravo, typ. Och springa-i-skogen var den absolut vedervärdigaste av alla vedervärdiga sportaktiviteter man kunde tvingas till under jumpatimmarna – min avsky för löpning var svart och intensiv. Men – en gång när vi tvingades ut i skogen och jag och min lika ointresserade väninna i vanlig ordning hamnat sist, kom idrottsläraren – en manlig vikarie som ansågs osedvanligt hemsk på grund av sin stora passion för yrket. ”Men tjejer, ni gör ju helt fel – ni andas ju inte ordentligt! Klart ni inte kan springa om ni inte andas…” sa han.

Och så fick vi den första – om inte enda – tekniklektionen jag någonsin fått i idrott. En lektion i att andas – att fokusera på utandningen, så att den gamla luften inte tar upp plats i lungorna, utan att kunna syresätta musklerna. Fullständigt logiskt – men kanske inte direkt något man listar ut på egen hand, när mjölksyran värker och lungorna brinner redan efter 500 meter av 5-kilometers-rundan.

Och just nu funderar jag på om det är precis samma fel jag gjort – på ett slags ”livsplan”. Fokuserat på ”in” i betydelsen att plocka in mer och mer – utan att rensa ut gammalt i samma takt. (Det finns ett annat ”in” som jag däremot glömt bort, men det får höra hemma i en senare postning.)

Just nu känns livet onekligen väldigt splittrat och jag känner mig tveklöst ”spread too thin” över otaliga måsten och borden och viljor – egna och andras. Även mina egna vill känns besvärande och i vägen just nu. Spontant vill jag kasta ut allting, börja från scratch – skapa mig ett oskrivet blad och börja om. Jag är trött på allting, allt irriterar mig och jag har inte tålamod med  någonting. Och så länge ”allting” ligger i vägen kan jag inte se vad jag faktiskt vill ha kvar.

Så därför gillar jag tanken på det utdragna tolvslaget, en sommar i limbo, då tiden står stilla – som i filmer. Allt står still, jag rör mig fritt – betraktar, begrundar, beslutar. I lugn och ro, medan klockan – oändligt sakta – ringer ut.