Om rädsla, ekvationer och Duracellkaniner

Den första dagen i frihet efter slutseminariet igår blev en turbulent och intensiv dag – högst otippat. Jag skulle träffa ett par väninnor, som under det senaste läsåret uppvisat ett beundransvärt tålamod med alla mina ”Nej, tyvärr – jag hinner inte fika idag. Heller.”

Fikan idag var spikad sedan början av förra veckan. ”Nästa fredag är jag fri” hade jag sagt. ”Då kommer jag att ha tid.” Jag vet, vet att hela ”sen”-tänket är fel. Monstruöst fel. För ”sen” blir aldrig ett ”nu” och ”nu” är det enda som någonsin kommer att räknas.

Det här blev också temat för samtalet runt kaffekopparna. Tre kvinnor. Gamla nog att veta bättre, som en av de andra uttryckte det. ”Gamla, vad snackaruom?” försökte jag skoja bort det – men jag visste ju att hon har rätt. Jag också. Definitivt too old for this shit.

På ett sätt är det en slags trygghet att komma utsnubblande ur sin betongbubbla efter ett år från helvetet (nej, I helvetet) och – ha blivit sedd. Att någon sett hur man kämpat, slitit och förtvivlat.

Nå. Samtalet kring kaffekopparna kom att handla om ambitioner, prestationspress och livskvalitet. Samtidens eviga ekvation. När ska vi förstå, och agera på det faktum, att ekvationen är felaktigt formulerad. Det finns ingen lösning så som vi ställer upp ekvationen: Allt, utan att välja bort något.

Mina väninnor ställde högst besvärliga frågor: Varför kämpar du så hårt? Vad är det värt? Vad är det som är så viktigt? Vad vill du? Vad är din dröm? Och jag vet att frågorna rymmer sanningen, och att det jag intalar mig inte gör det. Och just därför blir det så… ja, turbulent. Sådana frågor väcker saker. River ner vakuumpåsar från hyllor.

För det är inte det att frågorna inte har svar. Jag vet mycket väl vad jag kämpar så ursinnigt för, varför det är så viktigt, vad som driver mig. Och jag vet att de svaren rymmer hela problemet.

Rädsla är en destruktiv drivkraft. Men driver gör den. Som ett jävla duracellbatteri – fast kaninen går sönder långt innan batteriet slutar driva på.

Jag är inte rädd för mycket. Men jag bär på en rädsla att inte bli accepterad, inte duga, att inte vara bra nog i andras ögon. Det är min djävul, min ”Luther”, min Akilleshäl. Min och mångas – vårt samhälle är byggt kring det här. Kring rädslan att inte räcka till – och makten att utnyttja rädslan.

(Det är en ond cirkel, för allra räddast är vi för att visa vår rädsla – blotta den för dem som utnyttjar den.)

Så. Nu har jag sagt det, det jag inte förmådde formulera vid kaffebordet i morse. Att jag springer som om helvetets alla djävlar vore efter mig (och det är de väl, på sitt sätt) för att jag är rädd. För att någon redan sagt att jag inte duger. För att jag måste motbevisa, ständigt motbevisa och överträffa.

Vem definierar en människa? Vem definierar vem jag är, vad jag står för och ska mätas mot?

Det borde vara jag, men genom att alltid sträva efter duktighet, bekräftelse, erkännande har jag gett bort den definitionsrätten till andra. Rätten att definitiera mig själv – gav jag till någon annan? Till vem som helst, egentligen, som råkade vara högsta hönset vid tillfället? Hur tänkte jag där…?

Att ta tillbaka definitionsrätten är enda sättet att lösa ekvationen. Att förstå att X inte är en given konstant, utan en parameter – som jag väljer.

Det är så enkelt – och ändå så oändligt svårt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.