Don Quijote tar semester

Den eviga balansgången – idealistens vilja att förändra, driva på mot det där avlägset hägrande idealet, visionen av hur saker borde vara. Mot verklighetens tröghet, väderkvarnar och skuggspel. Svårast av allt är att veta när man ska anta vilken roll. Mitt eviga ok har varit att jag alltid väljer att spela Don Quijote av den blodiga pannan, för att världen behöver idealister, världen behöver någon som orkar slåss och stå upp och försöka driva fram förändring.

Runt mig finns alltid en hord människor som hejar på till en början, men i stridens hetta är de alltid märkligt undanglidande, ogripbara. De står aldrig riktigt bakom en, där man trodde man hade dem – utan lite snett till höger och tittar åt ett annat håll. När det hettar till står Don Quijote alltid ensam mot väderkvarnarna.

Personligen tror jag att Don Quijote borde ta semester. Skrota lite i sin trädgård, läsa en tidning och dricka en kopp kaffe. ”Horden” blir förstås snopen. Men om de verkligen behöver nån som slåss mot väderkvarnar åt dem, får de väl ringa Nisse. Nisse från Manpower.

6 comments
  1. Jag vet inte om det är en särskild strid du syftar på just nu, och kanske är inte mitt svar tillämpligt. Men spontant tänker jag, utifrån mitt eget sätt att agera och mina egna erfarenheter, att människor kanske är avundsjuka på din förmåga att se och uttrycka det som skaver. Kanske verkar du så stark att du inte tycks behöva stöd. Eller så väcks en skam i att ”jag orkar inte/vågar inte”.

    Nu bara spekulerar jag, förstås.

    Kram!

    Marie

    1. Jag tycker/tror att ditt svar är klokt och stämmer på lite av varje. Men även Don Quijote är en riktig människa under det som folk väljer att se, även en stark människa har ett mjukt innehåll, är svag och behöver stöd. Och vila.

      (Jag vet att du vet det här, argumenterar inte mot dig!)

  2. Känner igen mig i det du skriver. Många är nog idealister och vill förändra till det bättre, men alla har inte energin och drivkraften för att genomdriva förändringarna. Jag funderade på det du skrev, och jag tror inte att det går att se saker bara ske framför ögonen, utan att agera, om man är som du och som jag. Dessutom behövs eldsjälarna. Även om det är ensamt.

    Det kan ju bli något positivt av det också. När våra barns skola skulle läggas ned mer eller mindre i smyg reagerade föräldrarna. Men som du skrev, ingen gjorde något, det var bara ilska och prat. Jag kände mig tvungen att göra något, och fick faktiskt en helt otrolig uppbackning av flera föräldrar. En härlig känsla när man kämpar för samma sak, och det går vägen. Den gången vägde absolut upp de gånger när man stått där ensam. Jag har skrivit om det i bloggen.

    Ta litet semester, men kom tillbaka som en utvilad Don Quijote tycker jag.

    1. Jag ska ärligt erkänna att jag fortfarande inte läst Don Quijote, utan mest har en teoretiskt bild av bokens teman. Men vad jag menar med ”väderkvarnar” är att det handlar om saker som inte låter sig förändras. En väderkvarn är en väderkvarn om jag sen fäktas aldrig så tappert med svärd mot den.

      Det är dränerande och utsiktslösa kvasiuppdrag jag fått nog av. Det är en sak att ledarskap är ensamt på sitt sätt, men att ensam försöka få förändringar till stånd i en trög och ovillig värld? Nej. Det tar jag semester från. Utan något lutheranskt ”du borde ändå”-mantra i öronen. ”Någon annan borde” ta över ett tag.

      Världen kommer alltid att vara full av kamper som behöver utkämpas, förändring kommer alltid att behöva drivas – och man kommer aldrig ifrån vem man är. Men man kan inte tillbringa hela sitt liv i frontlinjen (eller olika frontlinjer) utan att förlora något. Förlora tusen möjligheter, som möjligheten att vara liten och vanlig. Möjligheten att sitta under en korkek och lukta på blommor. Möjligheten att välja själv.

      Så ja, Don Quijote kommer säkert tillbaka. Drömmen är knappast att kämpa mot väderkvarnar, men så länge väderkvarnarna står i vägen får det väl bli så. Men först – semester. Den är välförtjänt.

  3. Jag är en typisk DonQuijote, jag brukar till och med säga att väderkvarnar är min viktigaste ”fiende”. Just nu vantrivs jag på min arbetsplats (inte min rätta, framtida arbetsplats, utan en där jag ska vara och lära mig saker ”det är sååå viktigt att vara här” – för att fylla en schemarad åtminstone…), och har försökt ändra på det som är så fel att det går ut över patienterna, förutom över oss som jobbar där, utan att lyckas. Allt är ristat i sten. Så till sist, efter ett halvårs strid (utan det minsta resultat) så gav jag upp. Sa helt enkelt ”nu får det vara, det är inte längre mitt problem”. Så skönt! (och så svårt!)

    Jag har sååå svårt för de som bara pratar och gnäller (som det så ofta är), men jag arbetar på att inse vad som är mina strider och vad som inte är/behöver vara det. Så just nu har jag väderkvarnspaus. Gott så.

    Trevlig resa förresten, jag känner igen det där med böckerna!

    1. Precis! Det här precis vad jag menar. Att behöva ta den nesliga acceptansen över att somliga väderkvarnar faktiskt inte låter sig övervinnas – och välja sig själv istället för en fruktlös kamp.

      Det låter så självklart, att strategiskt välja sina strider – men jag tror att man måste ha lite Don Quijote i sig för att veta hur övermänskligt svårt det är att välja bort en rättfärdig kamp – när man ser och vet att den är fullständigt utsiktslös för en ensam riddare.

      Du är klok – och du gör helt rätt. Nu ska jag försöka göra lika rätt jag. Om än på osäkra, lätt darrande ben…!

Lämna ett svar till Marie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *