Himmel & Ord

Om örnar och blå kaffesäckar

| 7 kommentarer

Under mitt skrivarår var jag där flera gånger i veckan, favoritfiket var mitt andra kontor. Istället för att sitta hemma och jobba satt jag där och jobbade – gick hur bra som helst, med skrivande jobbar jag ändå helst med papper och penna till att börja med. Under det här året, när jag inte haft samma möjligheter att ta jobbet med mig till annan ort, har jag saknat just det där – den sömniga morgonmiljön, de andra stamgästerna, slamret och bullret från espressomaskinerna. Att ha sitt eget ”Cheers” att kliva in på, bli hälsad med ett ”Großer cappuccino?”, kunna nicka till svar och gå och sätta sig.

Fast sista gången jag var där kändes knappast som ett ”Cheers”-moment precis. Jag hade börjat köpa kaffebönor med mig hem därifrån, samma sort de själva använder, mörkt och hårt rostade, brunsvarta och glänsande bönor i stora blå 1kg-säckar. Säckarna stod högst upp på en hylla där jag inte skulle kunna nå dem utan att göra mig till åtlöje genom att hoppa och ha mig, och SÅ underhållande tänkte jag inte vara. Så jag frågade efter dem – oftast trollade personalen fram en från under disken i alla fall, det var ju som sagt samma märke som caféet själva använde.

Den här dagen var ägaren en av personerna som arbetade bakom disken. Han är högt rankad i Tyskland i den nobla grenen Latte art – alltid hövlig, korrekt, lätt framåtlutad och i rörelse. Det var en yngre kille som tog betalt av mig, men när jag bad honom ta ner en påse kaffe åt mig började hans chef, ägaren, att regelrätt skälla ut mig – för att jag skulle köpa kaffe nu igen. Harangerna var långa och hetsiga, men kontentan var en misstanke om att jag hade ”för mycket pengar” som handlade kaffe så ofta. Först trodde jag att han skämtade, att det var min tyska som inte räckte till för att förstå poängen med skämtet – sen såg jag ansiktena hos den övriga personalen. Det var inget skämt, han sa verkligen de där sakerna – och förmodligen en hel mängd saker till som faktiskt gick min tyska förbi. Han gormade och skällde fortfarande medan jag fick mitt kaffe, betalade, tog min växel och gick ut, för sista gången.

Det ska sägas att jag inte rör mig mycket i det området längre. Min väninna bor ett par kvarter därifrån, men hon har just börjat jobba fulltid och vi hinner sällan träffas längre. Sonen går inte längre på dagis i trakten. Men ändå. Jag hade mycket väl kunnat åka dit. Om jag velat. Det var ju ändå ”mitt” Cheers.

Idag vreds kluvenheten åt ett varv till. Min väninna berättade att när hon var där senast hade hon fått veta att den där killen sålt sin del av caféet – pga utbrändhet. Plötsligt föll hela händelsen i ny dager, och jag fick nästan dåligt samvete – trots att jag knappast kunnat göra något åt saken. Och jag kommer att tänka på det där när jag läser den här texten, om örnar som bara dyker upp i sagor. Den är sann, så smärtsamt sann. Jag tänker på den och undrar hur många utmattade och besvikna människohobbitar som stapplar över den stelnade lavan, planlöst tillbaka till livet.

Jag har ingen särskild poäng med den här texten, inte mer än att jag ville dela den med er. För fast vi alla vet allt om utbrändhet och stress och att springa för fort, vilja för mycket och ta alldeles för lite hänsyn till ovidkommande saker som sig själv, så sinar visst aldrig det där lämmeltåget av lätt framåtlutade människor i ständig rörelse som ”ska bara”, innan de tar det lugnt. Sen.

7 kommentarer

  1. Jag hann bara skumma (no pun intended), skulle bara in och beställa bil till träningen, till min yngsta, sen iväg till läkare, hälsa på en kompis på sjukan i glappet mellan läkare och skola, som är hela dagen, och så hem och göra det sista på flyttstädningen. Pust. Men SEN tar jag det lugnt, eller lugnare, och läser ordängklit. Haha. Inte så väldigt haha, men det är ändå sanningen.

    KRAM

    • Heh – ”thank you for making my point” skulle jag kunna svara här. Men det är nästan lite FÖR mycket galghumor för att funka utan dissonant klang i sammanhanget, så jag låter bli.

      Ta’t lugnt, vännen!

  2. Alltså, jag läste, tänkte att du har helt rätt och ändå så är det som det stod i mitt inlägg, och inget kunde göras åt det där och då, för det jag gjorde var alltihop nödvändigt, om jag vill få mitt betyg och få igenom mitt flytt that is. Det enda som var extra var besöket på sjukan hos kompisen, men det kändes rätt och bra, och som väl använd tid mellan nödvändigheterna.

    Nu är flytten över, jag är värkbruten som aldrig förr, men ack så nöjd över hur TYST det är här. Det var ju en av grejerna jag ville åt (mindre oljud i och omkring huset) och som jag inte visste hur det skulle bli med.

    Nu inväntar jag bara ork och kraft, så ska jag ta itu med det som kommit på efterkälken pga flytt, stukad fot och knallsjuk make som inte kunnat vara lika delaktig i rådd som om han varit frisk(are).

  3. Igår fick jag åka till sjukan för att kroppens reaktioner på stressen som varit blev för starka eller annorlunda mot annars. Så nu blir det vila vila vila, och sen lite plugg. Det GÅR inte att göra det jag tycker jag måste (få ordning på nya stället, t ex), det bara att hacka i sig…

    • 😮 Men sötaste…! Stress är djäfvulen, det ÄR bara så! 🙁 Ta och var snäll mot dig nu, och följ doktorns order! Vila, som sagt, njut av våren, stirra i taket, eller på en äppelblomsknopp eller nåt. Ta hand om dej!

  4. Fast jag är ju genomsjuk, till både kropp och knopp, så det var ju inga nyheter… Hade bara glömt/förträngt hur lite jag tål av somligt…

    Nu inväntar jag en pigg-dag, då jag ska försöka komma ikapp med skoljobb, som sagt. Det är det som känns viktigast just nu, förutom att inte tvärkollapsa då, förstås. 😉

    Och inget kaffe för mig, det får jag också ångest av.

  5. Skulle vara en smajli efter sista meningen…

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.