Jag hade aldrig hört talas om Saul Leiter, det måste erkännas. Jag är inte påläst på fotografisk konsthistoria (eller annan konsthistoria, för den delen). Det var en vän som skrev en tweet om utställningen, kanske någon gång i julas eller så. Ungefär ”Om jag vore i Hamburg skulle jag inte missa det här”, och så en hälsning till mig förstås, eftersom jag ju nu är – här. Jag bildgooglade Saul Leiter och fick upp en brokig söksida med bilder i varma röda och gula toner blandat med svartvita bilder. De såg trevliga ut, och jag svarade vännen att ”ja, men vad kul – ska nog försöka gå”. Sen rullade tiden på, och först häromdagen kom jag på att kolla när den där utställningen var egentligen. Jojo – stänger den 15 april, och med barnens påsklov och annat i vägen insåg jag att skulle det bli något besök fick jag se till att komma iväg hastigt och lustigt.
Jag var faktiskt frestad att bara strunta i det. Några fotografier, liksom. Vadå? Orka. Men livet serverar en och annan citron just nu, och jag bestämde mig för att bara strunta i måsten, stress och.. tja, citroner. Rymma från skrivbordet och åka på utställning – fast jag inte hade tid och mest kände mig stressad av alltihop.
Tack och lov för det beslutet.
Jag klev in på Deichtorhallens ’Haus der Photographie’, möttes av tysk fyrkantighet i receptionen (jag fick blott på nåder bära min handväska i utställningslokalen, ety den var utformad som en ryggsäck. En ryggsäck i A5-format, men dock en ryggsäck. Jojo) och anlände dessutom 3 minuter efter att en guidad tur inletts – och ekade i den höga, akustiska betonglokalen. Först gick jag bara runt och tittade på måfå. Jag fastnade lite för några av fotografens målade dagbokssidor som också fanns utställda, och tyckte att det var roligt att man även ställt ut sådant, icke-fotografiskt, privat klotter – i färgfläckade anteckningsböcker och småskrynkliga kuvert. Art journaling, anno 1950.
Sen började fotografierna få liv omkring mig. Leiter fotograferar människor och deras detaljer med en sådan ofantlig kärlek, det genomsyrar och färgar bilderna. Det är omöjligt att inte beröras. Många gånger är människorna rent fysiskt ”filtrerade” i bilden – fotograferade genom igenimmade fönster, beskurna av en tung markiskant eller blott skymtande genom ett nedrullat taxifönster. Gestaltade av en symbolisk detalj – en hatt, ett par slitna skor. Eller vagt reflekterade i ett skyltfönster på stan. En indirekthet, som får bilderna att gå rakt i solar plexus.
Nej, jag kan faktiskt inte beskriva bilderna på ett sätt som gör dem rättvisa. Leiters fotografi hade en sådan tydlig röd tråd av ömhet inför människorna – och så hela tiden detta ”filtrerade” eller avskärmade elementet i bilderna. Som förstärkte – paradoxalt nog.
Och så tidlösheten. Leiters tidigaste bilder är daterade 1940-50 – men utställningen bjöd på bilder tagna så sent som 2000-talet. Många gånger satt de där bilderna sida vid sida – och trots att det kunde vara 40 år eller mer mellan bilderna, framträdde släktskap och likhet, snarare än skillnader. Det var – milt uttryckt – en magisk upplevelse. Det enda jag ångrar är att jag inte gick dit tidigare, så att jag hade hunnit komma tillbaka en gång till.
Utställningen Retrospective pågår i Deichtorhallen till den 15 april. Har ni vägarna förbi Hamburg innan dess – missa den inte.
