Sällan är blogglusten så stor som när man faktiskt inte har tid att skriva något – tentatid är definitivt inget undantag. Skriva blogg vore ju faktiskt grymt mycket roligare än sitta och bläddra frenetiskt mellan de tjocka tegelstenarna till kursböcker och försöka komma på kloka analyser och synteser av klokskaperna som trängs innanför deras pärmar. Surfa är också roligare. Och plötsligt behöööver man ju en massa grejer, och måste kolla på Amazon vad som möjligen kan finnas för förnödenheter där. Joråsåatteh…
Tentan började i torsdags, och i torsdags kväll hade maken och jag en lång diskussion om stress. Go figure på den tajmingen, liksom. Maken har nyss haft besök av en stresskonsult på sitt jobb, och är inspirerad av tyska antistressvisdomar som ”Stress ist Angst” och ”Aufhören zu denken!” (”Stress är ångest/rädsla” respektive ”Sluta tänka!”). Och även om Aufhören zu denken i mina öron låter som en grov förenkling, så tog jag mig för att praktisera i fredags – andra tentadagen. Inte tänka så mycket, bara göra det man ska göra. Jag tycker fortfarande att det är en förenkling, åtminstone i praktiken – men jag kan ju samtidigt skriva under på att det första som händer när stressen är ett faktum, är att tanketorktumlaren drar igång i huvudet, och tankarna går runt, runt, runt. Och ingenting hjälper tänkandet – enligt stresskonsulten tvärtom, för dessa malande tankar hindrar oss från att helt enkelt (nåja, det är väl där jag protesterar lite – för enkelt är det tamejfan inte alltid) göra det vi ska och därmed förhålla oss konstruktivt till det som stressar oss.
Nu är ju jag i och för sig av den åsikten att mycket-att-göra-stressen inte är den svåraste eller mest komplicerade stressen, men i torsdags hjälpte de här tankarna faktiskt att hitta en arbetsglädje som varar än. Att tenta är väl aldrig särskilt kul, och när solen skiner och våren spräcker knoppar på löpande band utanför fönstret är väl inte drömmen direkt att sitta fjättrad vid datorn medan familjen åker på utflykt till djurparken. Men arbetsglädje kan man ha ändå, som en liten muntert sprakande braskamin i bröstkorgen. Vem hade trott det?
Icke desto mindre ägnar sig en del av min hjärna åt att fantisera om allt fantastiskt revolutionerande jag ska göra nästa vecka, när tentan är över och nästa, betydligt lugnare kursperiod inleds. Renovera hemmet, träna mig till elitfysik och lära mig hela lynda.com-arkivet på en vecka. Ungefär. Bara jag får tentaskrället ur världen först…
