Alltså, den där känslan. Man har jobbat häcken av sig, alldeles för många timmar under vilka allt för mycket frustrationsadrenalin har strilat ur öronen. För att ”få ihop nåt” att lämna in. Så kommer stunden, den magiska – den som såväl hägrat som hotat vid horisonten. Och efteråt, när den hopskrapade lärdomen ligger i säkert förvar på skolans server (eller vilken server man nu har att lämna in sina arbeten på), då är det som om arbetet utgjort ens hela mentala ryggrad, och när den försvinner pyser man ihop som en mental sufflé, en strandad manet flämtande i solskenet.
Idag var en sån dag. En Dagen D som i deadline.
Imorgon är en annan dag – då ska jag berätta vad jag gjorde i helgen, och om boken jag letat efter i säkert 10 år, utan att veta att den fanns och vad den hette. Nu har jag den, och bara förordet fick det att kittla i magen!
Nyfiken på boken … Får man några rader ur förordet? Kram/L
Ja, alltså – tanken var att bloggen skulle få betydligt mer än så, att det där var en teaser som skulle få bli hängande högst en dag eller två… Jojo. Nu får det vänta åtminstone tills efter fyradagarstentan som jag inleder imorgon bitti, och som ersätter varje ansats till normalt liv så länge. 😉
Men kommer, det gör det!
Oj, fyra DAGAR … timmar hade räckt, tänkte jag. Må styrkan vara med dig!