När gamm-tanter studerar…

Det är inte utan ett leende spelande kring vänstra mungipan jag konstaterar att det är skillnad på att plugga när man sjunger på sin trettionionde vår, jämfört med att plugga som nyvuxen 20+åring. Det är, för övrigt, en högst välkommen skillnad.

Men jag måste le åt mina studiekamrater ibland. De är så unga, vill så gärna och så mycket, de vill visa att de redan har koll på allt, vet bäst, är säkrast… Och så är de så förbålt livrädda att göra fel!

Själv tycker jag att kurser är skyddad verkstad – det är lite som halkbanan under körkortsutbildningen, var det nånstans man hade möjlighet att sladda runt och ”se vad som händer” så var det ju där! (Fast jag kan meddela att jag gjorde halkbanan när jag var 21 och livrädd att göra fel, så då vågade jag inte alls ta ut några svängar och sladda runt. Herregud, det hade ju varit barnsligt!) 

Jag skriver mina seminarieuppgifter med exempel och reflektioner ur livet, kryddar med banala men övertydliga exempel och drar våghalsigt egna slutsatser ur det jag läst. Mina kurskamrater frågar hur man ska lämna korrekta litteraturreferenser, fast lärarna redan hundraarton gånger sagt att vi inte behöver tänka på det i de här övningarna. Texterna de lämnar in följer samma struktur logik som de ”fria frågorna” i gymnasiets läxförhör. Jag opponerar på dem enligt gammal hederlig ”positivt-kritiskt-positivt”-modell och inleder varje kritisk sats med ett ”möjligen skulle man kunna tänka sig”, eller liknande. Vem är jag att påstå att jag har rätt – jag vet ju att ”rätt/fel”-parametern mest är en teoretisk illusion.

Själva skjuter ungdomarna för att ta poäng (vilket jag diplomatiskt parerar genom olika varianter på temat ”aha, så du tänker så – vad spännande, kan du inte berätta lite mer?” Jag misstänker att det retar gallfeber på de flesta).

Jag ser allt det där – och drar en lättnadens suck. ”Det är skönt att bli gammal, vara ung var för djävligt”. 

6 comments
  1. Shit, nåt har blivit fel, jag är ju som glina, fast jag är äldre än du. Förutom det där med att skjuta för att ta poäng, där är jag om möjligt blidare än du. Var det nån som ska konflikträdd och perfektionistisk utan att se sig som det riktigt? That’s me… 🙁

    1. Fast jag vet inte jag om det är konflikträdsla direkt – jag ser det mer som ett sätt att hjälpa varandra framåt, genom att ge plats och öppna dörrar, istället för att ifrågasätta och peka finger… Svårt att förklara såhär i korthet – men de gör det förstås inte för att vara ”elaka” heller, utan för att de kommer direkt från gymnasiet, där det säkert finns en sån stämning/jargong. Det är mest lite sorgligt.

  2. SA, inte ska, ska det naturligtvis stå. Skylla på post-seminarium-trötthet, och åldern då… 😉

  3. Det här är väldigt intressant! Jag undrar om jag skulle fixa att göra det som du, eller om jag automatiskt skulle trilla tillbaka i de gamla mönster som jag tyvärr känner igen mig i alldeles för väl. Ja, kanske inte det där med att skjuta för att ta poäng förresten, men däremot rädslan att göra fel.

    1. Jomen visst kan man vara lite ängslig – särskilt om man inte pluggat på 20 år, jag var nog också sån i början, men man vänjer sig ju snabbt och inser vad det verkliga värdet är. Och lärarna UPPSKATTAR ju att man drar slutsatser ur materialet – det är ju hela syftet med undervisningen att vi SKA göra…! 🙂

  4. Jag menade dels att peka finger ar dumt och onodigt, men det glomde jag skriva, PLUS att atminstone jag ar radd att bli upppfattad som kritisk mot en person aven nar jag kritiserar en metod eller brist pa metod osv, dvs sak och inte person. Orkar inte med onodiga konflikter och haller da hellre kaft. Om du undrar var prickarna ar sa skriver jag fran Frankrike och har ett helsicke att skriva fran franskt tangentbord… 😉

Lämna ett svar till parlbesatt Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *