Himmel & Ord

Skratta aldrig åt en svensk schlager… eller?

| Inga kommentarer

Jag hoppas att ni inte hade räknat med att jag skulle lämna melodifestivalspektaklet okommenterat i år, för det kommer tyvärr inte att hända i år heller…! I år tänkte jag dock höja blicken lite och köra en liten… historisk temakavalkad. Hoppas ni har kaffe och bredband till hands, för ingen historielektion utan filmvisning.

***

Årets melodifestivalcirkus har alltså dragit igång igen, och givetvis följer jag den med samma iver som jag gjort de senaste 35+ åren. Sitta och kommentera varje bidrag i bloggen kommer jag inte att göra – vanligtvis har jag dock iFånen till hands i soffan under direktsändning, för att kasta in mina smädelser och glada tillrop via twitter istället. Realtid, på min ära!

För övrigt hörde jag att melodifestivalens tittarsiffror sjunker! Hur ska detta gå?! Är festivalen hotad nu?? Mja, så länge drygt 3 miljoner tittare ändå bänkar sig vid dumburkarna på festivalkvällen tror jag nog att festivalen är ganska säker. Men det är fascinerande hur många av dessa tittare som mest gör grej av att såga spektaklet, som sitter där varje vecka och spyr syrligheter om erbarmligheten i alltihop, antydande övriga tittares brister i såväl karaktär och hjärnkapacitet. Själva tittar de givetvis under tvång och vapenhot, får man anta.

Högsta ögonbrynsaltitud fick jag under första festivalkvällen, då artisten Sean Banan skrällde hela vägen till Globen. Jag höjde inte på ögonbrynen åt bananen själv, utan åt alla griniga kommentarer som haglade – om hur piiiiinsamt det vore om vi skickade humorkonceptet Sean Banan till Baku för ESC-final i maj. Herregud – vad skulle resten av Europa tro om oss?

Ja, tänk så hemskt om de skulle få för sig att pretto-Sverige har humor… 🙄

Det är knappast någon hemlighet att jag är stor melodifestival- och ESC-fantast. Men jag har dessutom ett hjärta som klappar extra ömt just för alla knasiga, bisarra och underbara s.k. humorbidrag. De där som inte bygger på stor musikkonst (…!), utan på klacksparkar och självironi. Egentligen är det där mitt intresse för festivalen ligger numera – musiken i sig är sällan så bra att den ensam kan engagera mig och det är väldigt lite melodifestivalmusik jag faktiskt lyssnar på efter sändningstid. Men ge mig ett galet humorbidrag, och jag kan leva lycklig – länge!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=X3q7Y3fgTIc’]

Skulle svenska folket skämmas över den här mannen? Ja, säkert – en skallig gubbe i plyschbyxor som lirar på koklockor och sjunger om – sig själv! VAD ska folk säga?! Men tyskarna älskar honom – och vem kan låta bli att smittas av scenglädjen?!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=nZJt6Gv4XPk’]

Österrikarna är givetvis inte sämre de, och den här vet jag att det var ett herrans liv om. Nej visst, det här är inte musik man helst rattar i på radion – Alf Poier måste faktiskt ses för att avnjutas ordentligt! Men det är knasigt, för att inte säga galet, och därmed i mina ögon ett sympatiskt bidrag! (Tankeövning: Hur många av de ”seriösa” bidragen från 2003 minns du? Men erkänn att det här åtminstone fick en en klocka att ringa någonstans?)

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=hfjHJneVonE’]

2007 var jag dödligt förälskad i Marija Serifovics låt Molitva, det var första gången på länge jag hade en så stark favorit. Så just den gången måste jag erkänna att jag blev jag djupt förolämpad av Serka Verduchkas skämtnummer – helt enkelt för att jag under hela röstningen var tvungen att sitta och oroa mig för att den studsande discobollen skulle norpa vinsten från min favorit…! Det gjorde den nu inte, men det var på håret – låten kom tvåa, med en marginal på ca 30 poäng (och jag vill minnas att det avgjordes på något av de allra sista ländernas röster).

Humorbidragen är inte heller något nytt påfund, om vi rör oss tillbaka i historien en liten bit, finns det också gott om exempel. Det här minns ni, det är jag helt säker på – och jag tycker att det är fullständigt lysande:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=A5nbOUJeQ7s’]

Vad gäller Pappa Pingvin från 1980 är jag mest orolig att pingvinstackarn ska halka och slå ihjäl sig på det hala scengolvet – dessutom har ju numret hunnit bli så gammalt att även de säkert mycket trendriktiga overallerna som sångerskorna bär hunnit bli humor, men ni hajar grejen. Det är inte farligt att driva med sig själv. Andra gör det – och överlever.

 [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=lu9RictLX3I’]

***

De svenska humorbidragen finns, och de kommer ganska ofta till Globen-final – men väldigt, väldigt sällan vidare ut i världen.

Den här låten är riktigt, riktigt bra – men vuxna män i djungelmönstrade 80-talskostymer och lösnäsor, som går fånigt och sjunger en låt som varken är riktigt en barnlåt eller en vuxenlåt…? Nej, det klarade vi inte riktigt av att sända till ESC-scenen. Jag är fortfarande säker på att det här hade renderat oss en god placering internationellt – och framför allt spridit betydligt fler leenden i europasofforna!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=FL7a8nao_TA’]

Och så den här, där hela låten från texten till framförandet bygger på spex och show…

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=FSkpbnZvbxQ’]

Inom parentes ska jag tillägga att det året var vi ändå ganska ”duktiga” och skickade ett annat bidrag med en god portion självironi och, hm… ett visst mått av humor:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=VQhFwSD0o1U’]

Annars är det här faktiskt det närmaste svenskt humorbidrag i Europa-sammanhang som jag kan komma på – men någon färgkastning på eurovisionscenen förekom givetvis inte. Herregud, hur skulle det ha sett ut? (Här måste man ju inflika – lite speciellt med artister som sitter i publiken, och musik som tävlar i videoform…!) Och detta var ju nu över 25 år sedan. *just sayin*

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=3wqNfrm1PrE’]

***

Reflektion från lördagskvällen:
Jag skrev det mesta av det här inlägget för några dagar sedan, sen dök det upp annat i skallen som ni redan fått läsa om – och då sköts den här texten fram och landade här; i kölvattnet av vad som kan ha varit den i särklass hetast simultandebatterade kvällen i Melodifestivalens historia. Ranelid-kvällen. Jag har följt flödena både på Facebook och här, och om kommentarerna mot Sean Banan för två veckor sedan var det som fick mig att ta tag i det här inlägget, så blev den här kvällens kommentarer snarare skrämmande. Att folk tar till ett sådant ursinne och sådana kraftuttryck – för en melodifestivallåt…?

Skäms jag över Björn Ranelid? Ja i och för sig – när han agerar narcissistiskt och ”glömmer” att han faktiskt inte är soloartist, då skäms jag lite å hans vägnar. Men det var ju inte det vi pratade om nu. Skäms jag över bidraget? Vill jag ropa ”skandal”, yrka på Björkmans avgång och muttra om röstfusk? Nej. Jag blev tvärtom förvånad när jag hörde bidraget, för jag hade räknat med något långt, långt värre efter alla skriverier, och det mycket taffliga 60-sekundersklipp jag hörde på SVTs mellosajt häromdagen.

Skulle jag kunna tänka mig att skicka Ranelid & Co till Baku (och inte i syfte att deportera – vilket tydligen också varit på förslag i twitterflödet ikväll) i maj? Tja, varför inte? Jag får hellre en bottenplacering med ett bidrag som chansar och tar ut svängarna för att göra något nytt, än en bottenplacering med en låt som är så gammal och uttjatad att den automatiskt blir vad Jacob Dahlin på 80-talet benämnde som ”kvällens kisspaus”. Sverige har skickat många såna genom åren – men vi har hittills inte skickat många bidrag tänjer gränser, leker och experimenterar med musikmediet. Det tycker jag att team Ranelid gjorde ikväll, och det ska de ha all respekt för.

Och om det är något jag skäms en smula för, är det tittarreaktionerna och lynchstämningen som uppstår för att någon trotsar normen. Hallå – bättre kan vi väl?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.