Bloggreinkarnation, avsnitt 2: Stoppa försuringen!

Det blir lite fel att påstå att blogginlägget jag tipsade om igår bär hela förtjänsten för att jag väckts ur försöka-vara-någon-annan-slummern, för det har givetvis varit en längre process, och Dan Perez text hjälpte mest pusselbitarna att falla på plats.

Egentligen började det faktiskt just på twitter…!

Jag har, först genom punktinsatser, men sen i höstas någon gång mer konsekvent, gått på krigsstigen mot cynismens ohämmade utbredning på webben – och för den delen i övriga världen. Det här har jag också skrivit om förut, vill jag minnas – att det blivit ett statusbeteende att verbalt se ner på svagare/annorlunda, att förfäkta sin snävsyn med kommenater som varierar från det syrliga till det regelrätt elaka. Så länge det är förpackat i ett högstatusspråk låter vi det inte bara passera – utan ger dessutom status åt den syrlige/cyniske/kritiske.

Jag påverkas väldigt starkt av sånt här. Och det märkliga är att det spelar ingen roll om de där syrliga kommentarerna överhuvudtaget inte har med mig att göra – det har de ganska sällan – de påverkar mig negativt ändå. Det bildas en kritisk miljö, där jag blir osäker, rädd att göra fel – helt enkelt rädd att BLI en av dem som skoningslöst skjuts ner nästa gång. Cynikerna får mig att släta ut mig själv och försöka smälta in i tapeterna igen. För att de faktiskt inte är något annat än mobbare med förmåga att formulera sig snyggt.

Så jag har börjat rensa mina flöden. Idag räcker det att någon skriver raljant om Marcus Birro – som är något av en sitting duck i sammanhanget, lovligt byte för precis vem som helst som känner för att avreagera sig på någon – för att åka ur mitt flöde utan varning. Inte på grund av att jag är Birro-ivrare egentligen, men för att man inte beter sig så mot andra. Behöver du ta billiga poäng på andra, behöver jag inte lyssna.

Om något sådant skulle komma från någon person som verkligen tillför flödet något skulle jag antagligen tveka och välja en annan väg – men det har aldrig hänt. De personer jag talar om har kanske inte så mycket att tillföra – kanske är det skälet till att de istället ägnar sig åt att hårdkommentera andras göranden och låtanden? Jag vet inte, men det är en teori.

Jag kan inte göra mycket åt vilka val andra gör, men jag gör mina egna val – och jag kan välja vilka människor och vilka normer jag omger mig med. Istället för den där cyniskt sura stanken i luften, börjar jag nu hitta ett positivt och bejakande flöde igen. Så var det också i början av min bloggarbana. Jag tror att det går att styra dagens sociala webbarena tillbaka till vänlighet, tolerans och vidsynthet, men då måste vi faktiskt börja idka ”konsumentmakt”. Godta inte vilken skit som helst, inte ens (eller särskilt inte…?) från någon av de självutnämnda experterna. Tro inte att de vet något som du inte vet, för det gör de inte. De är bara rädda att du ska upptäcka det.

Fråga dig själv istället – tillför de ditt flöde något? Eller tar de faktiskt något ifrån dig? Din frihet? Ditt utrymme?

Jag märker en väsentlig skillnad när jag undviker de kritiserande dyngspridarna, även om de aldrig sagt ett ont ord till/om mig. Jag får en trevligare närmiljö – där jag vågar vara den jag är, utan att försöka anpassa mig till andras snäva normer.

2 comments
  1. Din post här fick mig att tänka på en sak som Yoko Ono skrev:
    Try to say nothing negative about anybody.
    a) for three days
    b) for forty-five days
    c) for three months

    See what happens to your life.

    Jag har inte fixat 3 månader än själv… men man kan ju ha det som ett mål 😀

    1. En ganska klok tanke – och jag skulle tro att man kommer rätt långt bara på de första tre dagarna, vad gäller att bli medveten om sina egna impulser att tänka/uttrycka sig negativt om folk (och annat). Tack för tips! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *