Att ägna en helg åt att möblera om garderober är tankeväckande – förutom att det tar en evig tid och knappast utgör ett vilsamt sätt att återhämta sig inför nästa arbetsvecka. För alla dessa saker man hittar – sparade, lagrade, bortglömda… De har något att säga.
Handväskorna med gamla läppstift, kvitton och kvarglömda småpengar i en sidoficka – växelpengar efter kvällens sista drink, jodå jag minns hur de hamnade där. Kostymerna som var uniformsmässigt förknippade med kundbesök och jordens adrenalinkickar – en gång i ett tidigare liv. Nu – nu hänger de bara där. Skulle jag återvända till ett liv med kundbesök och uniformskrav – nog skulle jag köpa nya kostymer? Men slänga de gamla – det går inte.
Psykologiskt förstår jag vad det handlar om – rädslan att stänga en dörr, om än bara en minnets dörr, innan jag har en dörr framför mig som jag är beredd att välja fullt ut, stiga genom utan att se tillbaka. Missförstå mig inte – minnen är bra, att se framåt betyder inte att man ska släppa taget om det som varit och bara glömma bort. Men det här är snäppet starkare.
Och alla dessa saker…! Man har saker, de finns där, fyller skåp och lådor, man flyttar dem med sig när man rör sig i livet, och de fyller nya skåp och nya lådor. Till vilken nytta? När du en dag går genom dina skåp och lådor, upptäcker du att sakerna inte är vad du trodde. De har blivit förstörda av tiden, malätna – eller så har du helt enkelt inbillat dig att de var finare än de verkligen var.
Och verklighetens ting gör dig bara besviken – vart tog magin vägen? Vad är det man går och sparar på – egentligen?
Du skriver, som alltid, tankeväckande! Det är så sant, det där med sakerna. Man klamrar sig fast vid det förgångna på något vis. Jag har också svårt att släppa taget om vissa grejer. Samtidigt, den där dagen då man öppnat och kanske klivit in genom den nya dörren, så försvinner lite av magin kring det gamla, och man undrar varför i hela friden man släpat runt på alla dessa pryttlar.
Kram på dig!