Om kreativiteten som försvann

Det här med att sitta uppe på nätter – särskilt fullmånenätter, eftersom det vanligtvis är då jag inte kan sova – och skriva blogg, det är en (o-)vana som lär hänga i ett tag. ”En borde inte sova när natta faller på, en borde si på stjärnera, en borde vara två” – hade jag nu inte haft barn som prompt måste stiga upp långt före gryningen, så skulle jag praktisera det varje natt tror jag…!

Bloggen ”Fem minuter du aldrig får tillbaks” – som för övrigt skrivs av the artist formerly known as Kollegan, och det är vi ju förvisso fortfarande, men det känns bara konstigt att poängtera den lilla detaljen NU, när jag inte infunnit mig på kontoret på över 1,5 år… Hon skrev hursomhelst om bloggandet häromdagen, en inspirerande och medryckande text fick mig att minnas hur det var när det var som allra bäst. Och ja, jag skulle gärna skriva så igen, ett ständigt pågående skrivande, tänkande flöde – från min hjärna till din skärm, via tangentbord och automagi.

”But it is not this day” – jag är helt enkelt inte där just nu.
Och den tanken fick mig att fundera vidare – var är jag egentligen?

Jag menar – ingen blev mer förvånad än jag åt att förra läsårets skrivkurser fick mig att så kapitalt tappa skrivlusten. Och läslusten, för den delen. Den enda bok jag läst sedan semestern är Stéphane Hessels 44 sidor korta pamflett Säg ifrån! som jag plöjde en kväll i badkaret. Från hysteriskt plöjande av travar och drivor av böcker – till absolut stiltje, bara sådär. Och jag saknar det inte ens. Varken skrivandet eller läsandet – inte just nu åtminstone. När Nanowrimo drog igång igen nu i november funderade jag som vanligt på om jag kanske skulle ha velat vara med – lockades lite, som alltid, av galenskapen och ”gemenskapen I galenskapen” när vänner och bekanta lite smårusigt, sådär som man blir av kreativitet, adrenalin och goda idéer, sade sina farväl och dök in i projektdimman.

Jag vet inte om jag borde vara orolig för det här eller inte. En god vän har lärt mig att när det gäller kreativa resor får man ibland acceptera att stationen dyker upp där man minst anar det, och att man vackert får stiga av och vänta på nästa tåg. Och kommer det inget – tja, då får det väl vara så. Andra säger att kreativitet är som kondition, att man tränar upp den, genom att helt enkelt göra kreativa saker varje dag. Den idén kan jag också köpa. Men just nu… har jag bara ingen lust.

En del av problemet är förstås att jag jobbar/pluggar så mycket. Tiden, orken, lusten lyckas aldrig sammanfalla utan att inkräkta (värre än vanligt) på sömntimmarna. En annan del av problemet är ensamhet. Brist på och för mycket av – på samma gång, och på ett sätt som jag antagligen inte alls kan förklara på något begripligt sätt. Detta att jag sitter ensam hela dagarna och pluggar – och njuter av det, på sitt sätt. Arbetsro. Läkro. Ro i sinne, ro i själ.

Och jag pratar med kurskamrater via Skype, med andra via Twitter och känner mig uppriktigt sagt inte särskilt ensam.

Men kreativt känner jag mig ändå ensam. Och det gör jag utan att riktigt förstå varför – skapande har väl alltid varit lonely-business? Men kanske är det att skapandet förut var en ventil att söka ensamhet, när jobb och vardag varit överbelamrat av människor, ljud, kontakter, möten och prat… Och nu när vardagen och arbetet är tysta och ensamma skulle kanske ventilen behöva bjuda på motsatsen för att skapa samma balans?

Tja, kanske.

Och eftersom jag skriver om det här, så antar jag att det någonstans stör och oroar mig trots allt. I grupparbetet som vi avslutade för ett par veckor sedan dök det upp en del av mig som jag saknat. Men nu börjar jag visst upptäcka en annan del som verkar ha tackat för sig, åtminstone tillfälligt – och det gillar jag inte alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.