Men tjena snygging, var har du hållit hus?

Om man inte har tid att blogga på dagarna, får man väl göra det när man inte kan sova på nätterna, det känns väl logiskt? Det är säkert deadlinen på söndag som spökar i huvudet, trots att jag vet att vi har gott om tid och kommer bli klara – säkert redan imorgon. Men här är jag –  vaken mitt i natten.

Jag har tänkt en del de senaste dagarna på en annan aspekt av varför  jag trivs så bra med mitt just  nu rätt hysteriskt intensiva ”arbets”-liv, där projektavslut trängs om timmarna med kommittéarbete och lärarrekrytering till skolan där mina barn går. Det är stressigt, galet, adrenalinet flödar – men det slog mig häromdagen att jag ändå börjar känna igen mig själv igen. Det var ett tag sedan.

På så sätt kan jag känna en sorg över att projektet/grupparbetet snart är över, även om det innebär att jag kommer att återfå ”makten över min tid” på ett sätt jag inte haft medan vi jobbat med vårt (klart överambitiösa) projekt.

(För läsare som stundom bannar mig för ambitioner som flyger högt, högt över ribban, kan jag meddela att jag från början faktiskt föreslog ett betydligt mindre omfattande projekt, men nejdå – mina gruppkamrater ville prompt designa om skolans lärplattform. Alltså det gränssnitt som är distansstudentens hela kontaktyta mot skolarbetet… Och det har varit grymt kul och lärorikt – men nog har vi fått slita för att få ihop allt…!)

Känslan av sorg rör förstås den sociala faktorn: Jag har faktiskt haft en arbetsgrupp i några veckor, fått ingå, lära känna och samarbeta med andra. Inte alls uppskattat alla sidor hos mina gruppkamrater alla gånger, men fått hitta vägar genom gruppdynamiken för att komma framåt. Gud så jag saknat det där! Och inte minst har jag nog saknat den del av mig själv som går igång på och faktiskt är rätt bra på det där – även om hon inte alltid minns att hon är bra på det där…! Den delen av mig nöttes ner – då när jag mådde som sämst och ingenting funkade.

(Bitvis borde man möjligtvis kalla det ”maldes ner” snarare än nöttes ner, men… Nåja, snick-snack. Vem är jag att vara petig?)

De senaste dagarna har jag tänkt på det där flera gånger – just att jag känner igen mig själv igen. Ur det nernötta börjar det spira av något jag känner igen, tycker om – och har saknat mer än jag ens begripit själv. Nu möter jag mig själv på nytt och säger ”Tjena snygging, long time no see” med stora famnen och hoppas att jag ska kunna skydda henne bättre i framtiden, så att hon aldrig ska nötas bort igen.

 

2 comments
  1. Arbetsgrupper – att älska och förbanna. Det låter som en stor lättnad mitt i stressen. Måtte det fortsätta så!
    Kram
    Marie

  2. jamen, hej snygging!visste väl att du var i krokarna någonstans :). egentligen ville jag mest säga att jag förstår precis hur det känns och att jag hoppas att du kan hålla fast i det, ta hand om snyggingen lite bättre denna gång. och jo, jag läser alltid här, även om det har blivit lite si och så med kommenterandet. jag är ledsen för det. och såklart hoppas jag ändå att du kommer att blogga i fortsättningen också ;). det skulle kännas mycket tomt utan dig och bloggen.

    återkommer snart, hoppas jag!

    kram,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.