Svavelosen hänger tung över arbetsrummet. Blodhalten i koffeinomloppet på ett konstant minimum. Det som borde vara en halvtidskurs, flödar över alla brädder och jag hänger vid datorn nästan varje vaken timme av veckans alla sju dygn. Jag författar adrenalinmarinerade frustrationstweets som: ”Visualiserar hur jag med mina bara händer sliter Flash CS5 ur min dator, vrider livsmusten ur det och kastar ut det genom fönstret.” Jag kan inte ens påstå att jag är 100 % nöjd med kursen som sådan – föreläsningarna är ofta amatörmässiga, handledningen förvirrad, litteraturen bara halvt kopplad till det vi jobbar med.
Men ändå är jag ganska lycklig. För det är roligt lik förbannat – trots frustrationsutbrott och skype-konflikter, ändlösa att-göra-listor och skuggan av en deadline som tornar upp sig som ett blott alltför nära förestående hot. Jag tänker tillbaka till terminsstarten och begriper inte att det var nyss, att det ens var samma kurs.
Var det där verkligen jag som loggade in på kurssidan den där första skälvande måndagen för att ladda hem min första föreläsning? Det var eoner sedan. Det var 8 veckor sedan.
Be mig inte konkretisera och skriva listor på exakt vad jag lärt mig, men det känns som om det är absurt mycket. Jag känner mig som Neo i The Matrix, en plugg i nacken och sen laddas kunskap motsvarande ett halvt bibliotek upp på ett litet ögonblick. Jag får förvisso jobba lite mer för mitt lärande – men det går nog nästan lika fort i alla fall.
Om en vecka är det deadline i Systemering. Vi har projektarbetat via Skype, gjort projektplan, kravställt, designat prototyp. Nästa vecka användartester, utvärdering och rapportskrivning. Från ax till limpa på 6 veckor blankt. Jag har lärt mig göra ganttscheman, analyserat enkätundersökning, skrivit funktions- och användvarhetskrav, lärt mig (nåja, börjat lära mig då!) Flash, ritat en miljard (plus/minus några) prototyp-sidor… En massa grejer som jag inte hade någon som helst koll på – för bara 6 veckor sedan.
Visst – jag gnäller om att det är intensivt och jobbigt. Luttrat muttrande om att ”I’m too old for this shit” undslipper mig en och annan gång om dagen. Men fasen vad roligt jag har…! Och jag tänker på förra året, när heltidsstudier innebar att jag med gott samvete kunde fördriva halva dagar på café med någon bok. Behagligt – men ack så långtråkigt i längden. Nu får jag tamejtusan veta att jag lever – och jag njuter.
Jag antar att jag någonstans faktiskt har saknat det här. Intensiteten. Utmaningen – att hela tiden göra nya saker, och nya saker igen. Känslan av att ansträngningen belönas – med utveckling och svällande mentala biceps. Ruset. Lärande-ruset – för det är verkligen en kick. Att varje dag känna att man lärt sig något man inte kunde dagen dessförinnan.
Det är en galenskap. Och jag känner mig mer hemma än på länge.
Grattis! 🙂 Glad för din skull, även om jag också blir lite utmattad av intensiteten som skiner igenom. (Jag är lika matt när vi kört tre heldagar på raken, på nåt som också heter distans och deltid…).
Och jag gillade Till sista andetaget. En verkligt udda eller egen historia, utan att vara spekulativ. Det uppskattar jag verkligen.