Jag rotade bland scrap-pappren i helgen, och ut föll ett dagisfoto från svenska dagiset. Taget kanske någon gång 2009. Leende, soliga barn, som skrattar och leker i en värld som då var den enda de visste om. Idag skrattar de och ler i en annan världs solsken, fortfarande glada, med nya kompisar och lärare, ny trygghet. Men ändå… Tillvarons flyktighet kom över mig där jag stod och såg på det där fotot.
Detta att inte riktigt veta vad som är hemma, att inte riktigt ha någonstans dit man helhjärtat längtar – hem. Vissa saker är bra här. Andra saker var bättre där vi var. Det finns saker jag blir galen på här, som får mig att muttra och fräsa och längta… Ja, ”tillbaka”. Men i samma stund som jag tänker det där ordet – ”tillbaka” – slår rädslan och oron till i maggropen. Allt var inte västanbris och körsbärsblom och vajande blågula flaggor. Somligt var svart och ont, somligt var svek och vilsenhet.
Hinner tillräckligt mycket vatten flyta under broarna för att tvätta bort det svarta? Hinner såren sköljas rena och läka? Tre år är lång tid – och kort. Halvtid nu, nästan exakt. Eonen, den oändliga tidsrymden vi skulle tillbringa i vår ”bubbla”, har fått en slutpunkt. Och jag vet inte om jag ska längta efter eller rädas den.
Allt detta blandas i en slags rotlöshet, som gör att ett dagisfoto från 2009 får den där flyktigheten att svindla inom mig. Det är två år sedan. Då visste vi inte ens – att vi skulle flytta hit. Om två år – var är vi då? Hur ser livet ut då? Det vet vi inte heller.
Sådant vet ingen, någonsin. Men just där och då, med dagisfotot i handen, blev det så… påtagligt.
Jag sitter med kofta och tekopp, det var en solig dag idag – men kall, och kvällen än kallare. Kanske är det bara höstens vemodiga tankar om död och bortvissnande som tränger sig på där trötthet och studiestress lämnar glipor i vardagsskalet? Ja. Så är det säkert.
