Sagan om två torn – och en man på lina

”Have you guys heard the news? Apparently some terrorists have taken over two American airplanes.”

Jag måste erkänna – jag reagerade inte ens på den där inflikade raden i mejlkonversationen jag hade med en av översättarna jag jobbade med. Det var en vanlig dag på jobbet och jag hade ett skrivbord fullt med uppdrag som skulle sättas igång. Alla översättare i mina listor var fullchokade med jobb och varje samtal var ett pockande och lockande och lirkande för att få favoriterna att pressa in ännu ett jobb i sina arbetskalendrar. Hänga med i nyheterna på arbetstid – vilket skämt, vem hade tid med sånt?

Tjugo minuter senare stod jag, tillsammans med hela resten av företaget, i det gemensamma köket och stirrade på TV-skärmen. Då hade jag förstått att det som pågick var på allvar. CNN visade repris på repris av hur de båda kapade flygplanen kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Reportrarna var påtagligt chockade. Vi själva inte mycket mindre chockade. Hela företaget var inklämt i det lilla köket, men det var knäpptyst. Alla tittade förstummat på TV-bilderna.

Och sen…

Sen föll tornen. Jag tror att  jag såg det första tornet kollapsa direkt när det hände, när det som redan var en knappt greppbar mardröm som utspelades inför våra ögon, blev till något fullständigt, otänkbart overkligt… Jag kunde inte ta in det. Stod där och blinkade, som om jag förväntade mig att kunna blinka bort det som hände. Blinkade och blinkade. Men mardrömmen fortsatte spelas upp framför TV-kamerorna.

Av allt det fasansfulla som hände den där eftermiddagen, berördes jag allra mest av dem som hoppade. Jag vet inte, men kanske var det för att jag själv lider av både svindel och höjdskräck och knappt kan gå nära en balkong på 8-9:e våningen (och knappt nära ett stängt fönster på 15-16:e) som jag tog just hopparna till mig. Det blev personligt för mig, jag kunde med lätthet ana djupet i den skräck som gör att man ändå väljer att kliva ut genom ett fönster på kanske 70:e våningen. Jag undrade hur mycket de hann tänka på vägen ner. Jag såg bilderna i TV och tidningar, de små tumlande prickarna längs den till synes ändlösa och gedigna husväggen (som var vare sig det ena eller det andra). Jag kände deras fall svindla i min maggrop. En bild minns jag allra mest – två fallande människokroppar, hand i hand.

Igår var det tio år sedan.

Boken jag läser just nu, Världens väldighet av Colum McCann, börjar just vid World Trade Center – fast en tidig augustimorgon 1974. Fransmannen Phillippe Petit sätter en stadig fot på en lina spänd mellan tvillingtornen – och börjar gå. 417 meter upp i luften, på lina över det yrvakna New York. Jag var bara liten då, för liten för att komma ihåg några nyhetssändningar om fransmannens vansinnestilltag. Så när jag snavade över McCanns roman, snavade jag också över Phillippe Petits berättelse – den var helt ny för mig.

Återigen – mitt höjdrädda sinne förstärker säkert respekten för den sorts vansinne Petits balansakt innebar. Samtidigt… Någonstans i filmklippet nedan säger Petit, troligen som ett försök till svar på frågan varför han gjorde något så absolut vansinnigt som detta, att det handlar om poesi och skönhet.

Jag ser också poesi och skönhet i det han gjorde. Kanske särskilt mot bakgrund av det som skulle komma att utspelas i samma två byggnader mer än 25 år senare. Det ”konstnärliga värdet” i Petits lindans mellan tvillingtornen, skönheten i att riskera livet bara för att man kan, och bara för att det är vackert, för att det är poesi – ja, det kontrasterar. Och ja, det har något att säga – ännu idag.

Så – mitt sätt att hedra minnet av den där fruktansvärda eftermiddagen för tio år sedan, blev de här bilderna.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=uEU7lrtehDs’]

(Klippet är ur filmen Man on wire, en dokumentär från 2008 om Phillippe Petit och hans lindanser på hög höjd över och mellan höga byggnader över hela världen – bland annat World Trade Center, New York, 1974.)

3 comments
  1. Om du får tillfälle så se hela filmen. Det är en fascinerande historia om ungdomlig galenskap, passionerad uthållighet och inte minst lagarbete. Petit hade ett helt team arbetande för sig och de fanns givetvis på plats på båda taken den där natten.

    1. Jajamensan – vi testar just nu eminenta filmtjänsten Lovefilm.de och Man on Wire hamnade genast på ”Leihlisten”, så får vi väl se när den dimper ner i brevlådan…! Som sagt – så höjdrädd jag själv är tycker jag att hela idén är fascinerande. Kanske just för att det är så vanvettigt galet – och samtidigt vackert. På något sätt.

  2. Petit och hans medarbetare förefaller ha haft en anmärkningsvärd tur med flera omständigheter. Exempelvis det faktum att det inte blåste nämnvärt på 400 meters höjd känns egendomligt för en lekman.

    Och vad höjdrädsla beträffar så kliver jag ogärna upp på en köksstol om det inte är helt nödvändigt. Och då ska det vara en sällsynt stabil och ergonomisk köksstol!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *