Ränder som inte vill gå ur

En och en halv vecka in på terminen, natten till onsdag. Jag vaknade strax före fyra, och det bara kröp i kroppen – på det där blott alltför välbekanta sättet som inte låter sig ignoreras eller somnas bort ifrån. Så jag steg upp. Skrev ett blogginlägg och några håglösa tweets om att inte kunna sova – och några om vädret med en annan twittermänniska som inte kunde sova.

En av tweetsen löd:

Och jag avskyr det verkligen. Att det går så fort, att förmågan att värja mig mot skräcken att göra fel, inte hinna med, inte klara av, har blivit så bortnött. Vilsenheten.

Kurserna är nästan obeskrivligt röriga. Två delkurser, var och en med olika gränssnitt i samma webbsystem, olika kontaktvägar, olika forum för diskussion med klasskompisar. Första deadline i måndags, andra idag, tredje på måndag, fjärde måndagen efter det. Chop, chop, chop. Och det är inte det att jag lyckats hamna efter redan – tvärtom. Många av de jag pratat med har inte ens börjat med de grejerna jag håller på med.

Men jag känner inte att jag har kontroll – och det räcker. Då är cirklarna redan rubbade. Jag gör antagligen klart måndagens leverans redan imorgon. Och till leverans fyra ska jag skriva en analysrapport på 4-5 sidor som jag har material nog att börja skriva på redan nu om jag vill. Det är ingen ko på isen. Så varför vaknade jag klockan fyra i morse med alltför lite blod i kortisolomloppet?

Jag har jobbat som en galning idag. Chop, chop, chop. Datainsamling på förmiddagen, kritikrespons och gruppindelning till lunch samt friläggningar i Photoshop på eftermiddagen. Hämta barn, laga mat, rusa till föräldramöte på skolan klockan halvsju. Varit ”duktig”.

Hmpf.

Men – det ordnar sig nog. När systemen satt sig i ryggmärgen – med all sin stolpighet och alla trettiofjorton ställen man måste logga in på för att kolla olika saker. När jag börjar få koll på hur lång tid saker tar, vad som förväntas, vad som ska lämnas in vid varje givet tillfälle. Jag har samma ambitionsnivå som inför förra läsåret: Att bli godkänd, helst just och jämnt. Jag misslyckades ju kapitalt med den ambitionen förra året, när jag lyckades få ett B i båda kurserna. ”Duktigt”. Men för mig är en viktigare övning att finna det där magiska ”lagom”.

För att inte säga nödvändigt.

Nåväl. Nu ska jag gå och sova. Dagens ”duktighets”-ryck förde ändå det goda med sig att jag är lugnare nu, vet att jag har goda marginaler och att jag lärt mig mycket bra saker idag. Den huvudkudden ska jag sova på, och imorgon är en annan dag – och jag ser fram emot den, ser fram emot sakerna jag har att göra. Det måste ju ändå vara ett gott tecken?

 

2 comments
  1. Ååå, vad jag känner igen mig! Tyvärr!
    Jag är bara en vecka in i kursstart och har dubblerat dosen Losec men spenderar ändå kvällarna med magsyra upp i halsen. Urk… Fast till skillnad från dig så ligger jag inte före i kursschemat utan snarare precis på gränsen. Jag läser ett par 100 sidor varje dag men känner att jag tappar kontrollen när det gäller att bearbeta informationen. Tar jag verkligen vara på det som är viktigt eller är läraren ute efter något helt annat?
    Insomnia, joo tack. 🙁

    Men jag har hopp!, haha. Hopp om att det snart blir bättre när jag lyckas landa i allt det här nya. Det blir nog samma visa för dig. Snart kommer självförtroendet ikapp. 🙂
    Kram på dig och hoppas att du kan sova gott i natt.

    1. Jag kom på en grej faktiskt, som gjorde mig lugnare: Jag var precis likadan för ett år sen, när jag började på mina skrivkurser. Som kändes lugna och behagliga mot slutet av året – långtråkiga, rent av. Så jag tror att det ordnar sig. Man ska få in lunken, bara… Lycka till – är lite avis på alla bra böcker du kommer att få läsa under året…! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.