Recension: Till sista andetaget av Anne Swärd

Första gångerna jag hörde talas om Anne Swärds bok Till sista andetaget, var i några spridda tweets som undlapp väninnan fru Jensen medan hon läste den. ”Vilket språk!” utbrast hon bland annat – och eftersom fru Jensen själv skriver som en ordkonstens gudinna var det inte svårt att räkna ut att det här var något utöver det vanliga.

Och det var det också.

Det är mycket lättare att skriva recension om en bok man inte gillat – det man retar sig på medan man läser är oftast lättare att sätta fingret på än den där odefinierbart upprymda lyckokänslan man får när man verkligen berörs och tycker om en bok. Vad var det jag tyckte så mycket om egentligen? Min väninnas utrop om språket fick mig att lite felaktigt tro att språket i sig var något särskilt, vackra ord och komplexa ordbilder. Men Anne Swärds språk är snarare avskalat enkelt – vilket förstås rymmer sin egen skönhet… men det är också något mer.

Det är sättet att berätta som berör mig starkast. Jag undrade flera gånger medan jag läste varför den här romanen inte var kurslitteratur på skrivkursen jag läste på Mittuniversitetet förra året. Det här är en klockren lärobok i vad ”gestaltning” egentligen är. Det vanligaste felet amatörförfattare gör när de ska skriva är att de berättar för mycket. Gestaltning handlar om att ”visa” istället. ”Show, don’t tell”, brukar man säga på engelska – och det uttrycket var också ungefär det mest konkreta jag lyckades få ur mina kurshandledare. Nå – hade de istället satt den här boken i händerna på oss och sagt – det HÄR är gestaltning, så hade inte en enda av oss behövt fråga igen.

De flesta författare växlar mellan ett berättande anslag och ett ”visande”/gestaltande – och det är helt okej. Anne Swärds bok kommer med sin berättarstil, nära hundra på gestaltarskalan, så intensivt nära att man nästan känner luften förtätas till dubbla densiteten medan man läser. Det är romanmagi.

Berättartekniken, den intensivt närgångna prosan, kräver en hel del av mig som läsare. Inte så mycket i form av ansträngning som i form av inlevelse. När jag läst ut boken var jag vimmelkantig och känslomässigt rastlös, inte av separationsångest som jag ibland får när bra böcker tar slut, utan mer som om jag suttit länge på en hög höjd med tunnare luft utan att märka syrebristen.

Ändå är Till sista andetaget en oerhört stillsam bok. Den rymmer dramatik, men alltid skildrad med en saktmodighet som skulle ha kunnat fungera som en sordin – men på något paradoxalt sätt blir stillsamheten här närmast förstärkande. Och jag älskar den paradoxen.

För ett knappt år sedan (va? är det inte mer??) läste jag boken Hohaj av Elisabeth Rynell. Det var en annan bok som berörde mig starkt, trots att den egentligen var en sorts bok jag inte är så förtjust i. Kärleksromaner eller relationsromaner är egentligen inte min grej – genren rymmer alltför mycket dravel, det är alltför långt för mellan tuvorna av litterärt guld i kärleksträsket, för att jag ska orka lära mig navigera där. Men Till sista andetaget och Hohaj är två böcker som utgör just sådana ”tuvor”, och på många sätt tycker jag att det finns paralleller mellan de här böckerna – språket, gestaltningen, berättelsestrukturen. Den intensiva stillsamheten.

En sak jag funderade på under sommaren och semesterperiodernas formliga hetsläsning var att jag inte har några favoritförfattaren. Jo, en: Stephen King. Men allt annat jag läser, läser jag mer eller mindre slumpmässigt. Snubblar på en titel här, ett schysst bokomslag där, kanske en spännande bloggrecension någon annan stans. Väldigt sällan läser jag mer än en bok av samma författare. Det ska jag försöka ändra på nu. Och Anne Swärd är definitivt en författare jag vill läsa mer av.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.