”Griechenland” inledde så gott som dagligen de tyska nyheterna på den spanska hotell-TV:n (just sayin’) under semestern. Ekonomisk kris, sparpaket och knorr från resten av EU – inte helt obefogat heller. Själv läste jag om ett annat Grekland – Kallifatides Grekland. De ryms där båda två, de misskötta statsfinansernas land och människornas land.
Jag har inte varit i Grekland på många år, vi började åka till Italien istället – och nu Spanien. Jag vet inte om det är något med språken – grekiska är vackert, men fullständigt obegripligt. Italienska och spanska är åtminstone i någon liten mån dechiffrerbara, med hjälp av de rämnande resterna av gymnasiefranskan. Kanske är det det som gör att de länderna liksom kommer närmare…?
Albert Bonniers Förlag har varit noga med att trycka på försättsbladet att denna bok är en ROMAN av Theodor Kallifatides. Det är skitsnack – det här är inte alls en roman. Det är en krönika. En familjekrönika, en historisk krönika – på vissa sätt rent av en resekrönika. Men inte en roman.
Mödrar och söner blev den första bok jag läste av Kallifatides. Jag har tänkt ett ganska bra tag att jag vill läsa något av honom – inte minst för att det fascinerar mig att han skriver på svenska, trots att han har ett ”eget” språk att välja. Varför väljer man att skriva på ett annat språk än sitt eget? Hur bra kan det bli – på ett andraspråk? Jag tror att det är en kvarvarande yrkesskada som får mig att tänka i de banorna – när jag jobbade i översättningsbranschen var det ”lägsta” kvalitetskravet att översättarna skulle översätta till sitt modersmål, allt annat var fullständigt oacceptabelt.
Men Kallifatides böcker lovordas, just för det rika språket.
Mödrar och söner har ändå stått i bokhyllan och möglat ganska länge. Förra hösten tror jag att det var som jag hittade den i en 10-kronorslåda i en outletbokhandel i Växjö. Vald av slump, snarare än medvetet urval. ”Ah, Kallifatides, jamen honom har jag ju tänkt läsa, den tar vi.” Jag vet inte om jag medvetet skulle ha valt en krönika, faktiskt. Men jag är ändå glad att slumpen valde den här åt mig.
Det är en fin berättelse, men jag tänker att det också är en sådan berättelse som bara en ärrad och erfaren författare, som för länge sedan bevisat allt som finns att bevisa, kan skriva – och få utgiven. Såväl språket som berättelsen i sig är enkel, och på något sätt flyhänt. Jag tvivlar på att den är särskilt hårt efterarbetad – och jag påstår inte att det hade behövts heller. Tvärtom. Och jag tycker om den känslan. Det är som att läsa författarens anteckningsbok, just medan den skrivs.
När jag var barn fick jag lära mig att vara rädd om mina böcker, läsa fint och använda bokmärke. Bara onda människor viker hundöron i böcker, det var min fulla och fasta övertygelse ända tills jag var åtminstone… 25-30. Sen växte hornen fram i min egen panna, och jag började tillåta mig inte bara att vika hundöron i mina egna, med surt förvärvade slantar betalda, böcker – utan även att göra understrykningar och marginalanteckningar, om jag råkar ha skrivdon till hands när jag läser. Har jag inte det, då gör jag hundöron i nedre hörnet på sidan, för att markera: ”Här fanns något intressant, något att fundera mer över”.
Mödrar och söner är full av hundörade nedre hörn. Den kan alltså komma att återkomma – i helt andra inlägg.
