Fult, men med glädje!

Det var visst ingen som tordes kommentera häromsistens, när jag skrev om författaren/livstecknaren/luffaren* Dan Price – mannen som bor i en hobbithåla. Nåja, jag kanske skulle ha förklarat min fascination lite närmare, reflekterat – men just där och då hade jag varie sig tid eller lust att göra mer än bara dela länken.

*) Han kallar sig själv Hobo – inte mitt påhitt!

Ja – jag tycker att det är oändligt fascinerande med människor som väljer ett annat sätt att leva än lämmeltåget som både du och jag (och 99,9 % av alla vi känner) pilar fram genom livet i. Och kanske är jag just nu i någon slags fas när det fascinerar mig mer än vanligt. Inte på det sättet att jag själv hyser en längtan att bygga en hydda i skogen att flytta till, och leva på barkbröd och fågelsång. Men att se och läsa om människor som lever ”alternativt”, som man säger – kontrasterar till mitt eget liv, och gör att jag får syn på det på ett nytt sätt. Som att rikta en 1000W halogenlampa mot mig själv.

Det är inga enorma skavanker jag får syn på, men ändå – det får mig att fundera. Och att fundera, ifrågasätta och vända på perspektiven är alltid nyttigt.

Som sagt – jag läser dessutom just nu hans bok: How to make a journal of your life. Det är en liten, tunn bok – handskriven och illustrerad med författarens egna karaktäristiska, och egentligen inte särskilt ”fina” teckningar.

Jag kan livligt föreställa mig att hans egna dagböcker ser ut ungefär såhär, handskrivna längs krokiga linker och med lika krokiga skisser och illustrationer här och var. Och jag blir glad av att se de här sidorna. De är en käftsmäll på allt vad räta linjer, duktighet och ”rita fint” heter. Dan Price verkar inte ge mycket för perfektion – utan pekar på personlighet och unikum, bilderna jag ritar kan bara jag rita, och de kan i gengäld bara berätta just min historia, på sitt eget sätt. Och så är det ju.

En av de saker som jag ser och tänker på när jag läser boken (och ser framför mig hur Dan Price handskriver och illustrerar sitt nyhetsbrev, fotokopierar och skickar ut till sina prenumeranter) är hur vi håller på att förlora handskriften. En väninna visade den här artikeln – som både hon och jag förfasade oss över, men som jag misstänker att de flesta andra rycker på axlarna åt och tycker är en fullständigt utveckling. Min son, 7 år, pratar om att skriva böcker – men när jag ger honom papper och penna får han spader på sin tröga morsa. Han måste ju ha en dator för att skriva, juh!

Jag tycker handskrift är något att vara rädd om, bevara – om än bara som ett ”kulturminnesmärke”. Det är en del av vår historia, en del vi alla bär med oss.

Och därmed kommer vi – helt osökt – till det min Price-inspirerade dagbokssida på översta bilden handlar om: Det eviga dilemmat – ”fint” vs ”fult”. Många ger glatt upp sin handstil – exempelvis – och tackar och tar emot tangentbordsrevolutionen med öppna armar, med argumentet ”Jag skriver så fult”. Eller som jag själv, som har hur många havererade art-journaling-projekt bakom mig som helst, på grund av att jag ”inte kan rita fint”.

Det jag tycker mest om med Dan Prices böcker är att de får mig att fnysa ett ljudligt BAH! åt såna dumheter. Det finns inget fint eller fult. Det är mitt – eller ditt – och det är det som är det ”fina” i kråksången.

Jag hade gjort ett mycket prydligt päron först. Tunn blyertslinje, sedan vattenfast filtspets, sist akvarellpennor – ljusa färger först, sen mörkare. Jag intalade mig hela tiden att det inte spelade någon roll om det blev bra, att jag bara skulle göra ett päron för att jag nu fått för mig att jag skulle göra ett päron – och sen såg jag ändå bara hur jag inte riktigt fått till nyanserna, att ljuset inte stämmer och att jag glömde göra en ordentlig glansdager helt ofärgad. Och jag insåg att jag höll på att kliva i precis samma fälla som alltid. Ful-fällan. ”Usch, jag kan inte – det blir bara fult”-fällan.

Det var då den svarta pennan åkte fram. En grov och tjock kontur, och så på med vatten – blask, skvätt. Bort med finliret, fram med det skitiga, grova – fula. Så ska det vara. Jag har lovat mig själv att fortsätta så. Jag ska fanimej lära mig att rita fult. Fult, men med glädje! Ju fulare dess bättre – faktiskt. Skitigt och kantigt och jävligt. Vad som helst, det spelar ingen roll. Det är tröskeln som ska kommas över.

4 comments
  1. Fult men med glädje låter som punk, för mig. Skrev en kommentar på kursinlägget, där jag grattade och berättade om mina egna pluggplaner, men den åts upp av sajbermonstret. Kanske det är därför du inte fått kommentarer om hobbit goes 2011? De kanske också ätits upp? Hursomhelst var det rart med den handskrivna dagboken, fick mig av osökt anledning att tänka på böcker som Självhushållning, av John Seymour, om jag minns namnet rätt.

    1. Hej – bra att du flaggade för bortkomna kommentarer, nu ska ordningen vara återställd iaf!

      Och boken Självhushållning (vet inte vad författaren hette, men Seymour LÅTER bekant i alla fall!) minns jag från min barndoms bokhylla – jag läste ofta i den, det var ju bilder i gubevars! 🙂

  2. Här en bild av den, som påminner om varför den påminner om hobbit 2011. 🙂 Jag minns den sååå väl från när jag var runt tjugo och dåvarande sambon plöjde den…

    http://dum.blogg.se/2009/march/utkast-min-nya.html

  3. Bra som ett valspråk, gillar det! Och det är grymt fint, man blir glad av din text och ditt päron!

Lämna ett svar till pärlbesatt Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *