Sista gången

Imorgon är lillsonens sista dag på dagis. Han blev egentligen avfirad redan förra veckan, jag ville inte riskera att han skulle bli sjuk och missa sin sista dag – han tog med sig kakor, och så fick han teckningar från alla barnen och sådär.

Men frisk är han, så imorgon går vi dit – för sista gången.

Jag tror inte att han tänker så mycket på det där. Jag tänker desto mer. På morgnarna, resorna dit tillsammans. Det var mysigt, på sitt sätt – även om det kändes tufft att släpa en 4-åring med sig på tunnelbanan med byten och grejer.

Och så själva dagiset. En helt ny värld, med helt nya människor som alla talar ett för honom helt nytt språk. Jag tror aldrig att jag kom över det dåliga samvetet över att lämna honom där. Och särskilt som han aldrig riktigt trivdes där. Jag tror inte att det bara handlade om språket – han pratar bra tyska nu, pratar tyska till och med när han leker själv härhemma. Låter bra nog i mina öron i alla fall – ingen av de infödda 3-5-åringarna artikulerar väl 100%-igt, skulle jag vilja påstå…! Men ändå. Jag tänker på det där ofta. Hur jag tog honom dit, och lämnade honom där – ensam.

Det är inte stort mycket mer än ett år sedan jag skolade in honom där. Någon av er kanske minns det här inlägget – om hur han satt på U-bahn med sin leksakshäst och sin tågbiljett hårt i händerna… Leksaken och biljetten blev hans trygghetsartefakter, där och då. (Och han har fortfarande oftast en sak eller två med sig. Numera får vi oftast lägga hans leksak i ryggsäcken – men ibland insisterar han på att få ha den i handen.)

Jag är glad att han ska få börja skolan. Det är jag verkligen. Han längtar efter att få gå där – jag tror att det är att få prata sitt eget språk om dagarna han längtar mest efter. Det kan komma att bli jobbigt för honom att inse att barnen på skolan pratar svenska, danska, norska, finska och tyska i diverse kombinationer… Men det vänjer han sig snart vid. Och jag får ha båda sönerna fem minuters promenad härifrån – istället för en halvtimma med ubahn, eller en kvart med bil. Bara en sån sak.

Men ändå. Jag ser de där bilderna – och minns själv alla dessa morgnar på U-bahn. Imorgon har vi vår sista U-bahn-morgon, han och jag (och vilken leksak han nu kommer att ta med sig imorgon).

Jag kommer att sakna dem.

4 comments
  1. Härligt, hälsa honom grattis till sista dagisdagen! Dina texter om hans resa och utveckling har varit mycket berörande. Elise gör sin sista dagisdag i morgon också, sammanträffande!

    1. Åh, jag hoppas att ni också fick en fin sista dagisdag. Här var det jag som hade hjärtat utanpå igår, sonen ryckte på axlarna sa Tschüüüüß och drog. Så var det med det, liksom.

      Men för mig känns det nog allt fortfarande lite konstigt. Och än mer konstigt med tanke på det jag just skrivit ett nytt inlägg om: Att ”vår” lärare på skolan ska sluta… Men dä orner säj säkert – och nu ska vi ha sommarlov. DET är viktiga grejer det!

  2. Så är livet. Små och stora avslut hela tiden, även om vi ibland kanske väljer att blunda för dem.

    En länk blev lite vaj, hörru. Provklicka så ser du. Lite för mycket ’http’ och det är ju aldrig nyttigt…

    1. Tack för hint – fixat nu!

      Och jo… Jag vet. Egentligen. Jag vet inte om det är som jag vill blunda för dem – egentligen. Men de drar helt klart fram det sentimentala hos mig!

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.