Lite upprättelse till Kristina Lugn

Det här är mitt svar till en av diskussionsuppgifterna i skrivkursen, mer eller mindre direktsaxat från kursforumet. Jag har velat skriva något om Kristina Lugn – och min diktanalys-som-inte-riktigt-blev-någon-formell-diktanalys blev snarare just den slags text jag velat skriva – så här kommer den:

Något av det finaste jag vet som skrivits om skrivande, stod på baksidan av Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra:

Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid min tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsbyggnad som har dörrar också för främlingar. Och slutligen, när jag äntligen älskar det jag gjort, förlora det. Och det enda jag kan säga är Hej då, ha det så bra!

Jag blev lite besviken på att det stycket inte verkade finnas med i den här samlingsvolymen (Dikter 1972-2003) – för det är ett stycke jag bär med mig och tänker på i alla möjliga sammanhang. Det handlar om skrivande – men också om föräldraskap, tycker jag. Om skapande i vidare mening. Och om levandet i största allmänhet, om man vill dra parallellen så långt.

Det jag tyckte om med att läsa den här samlingsvolymen, åtta diktsamlingar i en,  var att jag verkligen tyckte mig känna igen diktjaget och dess röst genom hela boken. Hon är sig lik – trots att det är över 30 år mellan första och sista diktsamlingen. Jag tror att det är Lugns styrka – att hennes språk är så glasklart och enkelt, de går knappt att misstolka – och bilderna blir tillgängliga för alla. Jag behöver inte ägna särskilt stor ansträngning åt att tolka dikterna – de går rakt in i hjärtat istället.

Jag hade ofantligt svårt för Kristina Lugn när jag var yngre – 1987 gjorde hon till exempel en serie lätt besynnerliga prat-TVprogram (länk till YouTube) tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson – och jag tyckte bara att hon var hemsk. Hennes sätt att prata (låååångsaaaamt och om konstiga saker) och så det där håret… Jag var fjortis och levde i en värld av krullpermanent och kornblå mascara – Kristina Lugns hela uppenbarelse representerade en avvikelse som var HELT oacceptabel för mig. (Förlåt mig, jag var kanske ingen vidare mogen 14-åring…!)

När Hej då, ha det så bra kom, 2003, fastnade jag för den där baksidestexten – men kom ändå aldrig så långt att jag köpte och läste diktsamlingen, så det här var faktiskt första gången jag verkligen LÄSTE Kristina Lugn. Och som sagt – dikterna gick RAKT in i hjärtat. Hon sätter ord på SÅ mycket som jag går och funderar på – om att inte riktigt känna sig hemma i världen vi människor byggt upp omkring oss, utanförskap, sårbarhet och – mänsklig litenhet. Alla dessa år gick jag och fnös åt en poet som i själva verket beskriver världen precis som jag upplever den. Vilken ironi, eller hur?!

Det är svårt att välja en dikt – jag tycker verkligen mycket om dem alla, och mest av allt tycker jag om helheten, känslan av att här är EN röst som ljuder genom tre decennier. För mig är det en trygghet och ett skönt lugn (!) att vaggas in i som läsare. Kontinuitet.

Men jag har valt en kort liten dikt ändå, jag valde den inte minst för att jag så tydligt hör Kristina Lugns röst läsa den, på sitt karaktäristiska sätt:

Jag vill inte lämna denna världen.
Jag vill inte att denna världen ska lämna mig.
Vi lever i en demokrati.
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna mig ifrån sig.
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed
att förhandlingar omedelbart inleds
med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet
i mitt fosterland.

Det som känns typiskt för Kristina Lugn är hur hon blandar språk och bilder från olika områden – här existentialism och politik och den fackliga rörelsen, och skapar på så sätt bilder som blir väldigt ”här-och-nu”-betonade, trots att de rör de kanske mest diffusa och undangömda delarna av vårt inre. Rädslan för att dö är något väldigt allmängiltigt – men också något vi väldigt sällan talar om. Här blir det konkretiserat, tydligt och plötsligt inte lika laddat att tala om. Någonting i min själ drar åtminstone en lättnadens suck över att rädslan är delad med någon annan.

Språkvändningarna, de enkla orden som vävs till oväntade mönster och bilder, är typiska för Lugns poesi – och för mig också den stora dragningskraften. Jag sörjer lite att boken är slut på förlag, så jag inte kan rekommendera den till er. Men för någon som vill läsa poesi och inte vet var man ska börja, så tycker jag att Kristina Lugn kan vara en bra start. Ett enkelt språk, fyllt av dramatiska ordvändningar, skapar ett effektivt bildspråk om saker och frågor som angår oss alla.

***

Och om det är någon som till äventyrs funderar på att läsa Kreativt skrivande på Mittuniversitetet, så har jag hållit mina inlägg i litteraturdiskussionerna på ungefär den här nivån, och ännu inte blivit underkänd på något, snarare tvärtom. Värre än så här behöver man alltså inte göra det…! 🙂

7 comments
  1. Lästips: Här ligger jag och blöder, av Jenny Jägerfeld. Sitter och jobbar med ett arbetsprov så jag hinner inte skriva mer om varför eller om blogginlägget. KRAM

    1. Aha – känner igen titeln, så jag har nog nosat på den vid något tillfälle i alla fall. Ska nosa lite till på den till nästa gång jag får beställa böcker! Tack för tips – och lycka till med arbetsprovet!

  2. Kan det inte vara att det är en travestering av Här ligger jag och duger? Nej, du har nog hört om den, den fick Augustpriset tydligen. Anyway så var den rolig, hemsk och läsvärd, trots att författaren är psykolog med psykodynamisk inriktning (inte min tekopp längre, som bekant… ;))

    1. ”…duger”-varianten hade jag däremot INTE hört talas om, men jag kände igen omslaget när jag sökte fram den på Adlibris. Det är säkert där jag sett den – och titeln är ju spännande…! Lovar att sätta upp den på digra läslistan!

  3. Jag hade samma inställning till Kristina Lugn som du. Men på gymnasiet fick vi gå på teater till nästan ingen kostnad alls, och nästan hur mycket som helst. Då var det några flummiga typer (…) i klassen som fick mig med sig till Teater Brunnsgatan Fyra… Bara Kristina Lugn själv på scenen efter eget manus. Det kändes som jag var en annan person när jag gick ut från teatern. Kristina Lugn är ett geni, det är min bestämda uppfattning.

    1. Åh, något sådant skulle jag ha velat se också. Är överhuvudtaget i en ”fas” just nu när jag lockas av litteratur skriven av dramatiker, och dit får väl Lugn också räknas, även om frågan om hönan och ägget känns relevant i hennes fall.

      Och monologer på scen – om de är bra – kan vara fantastiska, fast det låter tråkigt…!

  4. Roligt, det här inlägget hade jag helt missat, och jag håller med om att baksidestexten verkligen kan appliceras på viktiga saker. Sparar citatet och dikten i mitt inre – och kanske skriver jag senare i kväll klart ett blogginlägg som jag har försökt få färdigt ett tag, som handlar om hur jag på ett liknande ungdomligt, kanske trångsynt sätt har dissat Gunna Grähs, men nu ändrat mig. (Och jag vet redan att jag kommer att se på Kristina Lugn med nya ögon efter det du skrev här, jag lovar.)

Lämna ett svar till Annette Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *