Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd

Oftast väcker de mitt stilla men oförsonligt avund, de där människorna som liksom är färdiga, som har kommit fram och är hemma. De vet vad de bryr sig om att veta och behöver inte längre rastlöst söka efter ett diffust och odefinierbart Något, som kanske, kanske inte ska visa sig vara den felande pusselbiten. De som sitter stilla på bussen och läser sin bok, utan att samtidigt vara någon annanstans och i färd med att göra något helt annat. De som väljer – och väljer bort – vare sig krusiduller, omsvep eller ångest.

Man kan koka ihop hur många visa ordspråk som helst om utveckling och lärande och resan som är målet och allt vad det är – men var och en som är dömd till rastlöshet vet förbannat väl hur befogat det där avundet är. Stundtals mer, stundtals mindre.

Just nu befinner jag mig i en självförtroendemässig svacka. Det är inte den första i sitt slag, inte den värsta och garanterat inte den sista heller. På sätt och vis kan jag ta den med ro just därför – just för att jag varit här förut och vet att det är en dalgång jag kommer att passera genom fler gånger. Jag har svårt att hitta saker hos mig själv som jag är stolt över. I huvudet ringer bara osäkerhet och misslyckanden

Men ikväll kom jag på åtminstone en sak:
Att jag må vara rädd för nästan allt. Men tamejjävelen – jag gör det ändå.

Det är inte någon stor och stark egenskap att falla tillbaka och vara trygg i direkt, men den är åtminstone min, och jag ska försöka komma ihåg att uppskatta den lite oftare.

6 comments
  1. Vetskapen om att svackan är tillfällig kan vara fullt tillräcklig, men skulle du mot förmodan fastna hör du bara av dig. Jag har en hel lista med alla dina fantastiska egenskaper!

    <3

    1. Tack, vännen! Det är faktiskt som du säger – att veta att den är tillfällig (och konstigt nog också att veta att det kommer fler) är på många sätt tillräckligt. Dina rara ord puffar ytterligare en bra bit på väg!

  2. ”Men ikväll kom jag på åtminstone en sak:
    Att jag må vara rädd för nästan allt. Men tamejjävelen – jag gör det ändå.”

    Fint skrivet, jag ler med tårar i ögonen när jag läser den raden. Spara den åt dina barn, så att de får läsa den när de är 14, 17, 21, 28, 37 och whatever … Man behöver tänka på det då och då under hela livet. Kraam!

    1. Ja, kanske – fast jag undrar hur gamla barn egentligen behöver vara för att ta emot visdom från sin gamla mor… 14, 17 och 21 känns lite småkörda. Fast det kanske bara är jag som har fördomar? 😉

      1. Tvärtom … tänk dig att du hittade en skriven lapp, från din mor med hennes funderingar när hon var i din egen ålder … Eller när hon tänkte tillbaka på hur det var att vara 21, något femtontal år senare och fortfarande mindes väl hur det var (jag inser att jag har glömt mycket av hur det var att vara 14 nu, men 21 minns jag nog tillräckligt mycket av både frågor, tvivel och trygghet att kunna relatera tillbaka till). Men skrivet ska det vara.

        Och så är det budskapet. Det tilltalar mig starkt just för att det andas mod och förändring, vilket man ju har sug efter i många olika skeden av livet. Jag tror att det skulle göra det, även (och kanske särskilt) om det kom från en förälder. Som man kanske då kan upptäcka mer släktskap med än man väntar sig.

        1. Ja, jag har tänkt göra sådana texter, som brev eller layouter eller något – men sen känns det fjantigt att göra när man väl ”ska till” så att säga… Får kanske ta mig i kragen ändå. Vem säger att Himmel & Ord är en säker lagringsplats för modersvisdom…?

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *