Gräsänkans fredagsmys

Ja, alltså… Ibland tittar jag på mig själv och undrar. Andra människor pratar om sällskapssjuka och får tråkigt om de sitter hemma och ”inte gör nåt särskilt” – särskilt en fredag eller lördag. Själv sitter jag här, gräsänka när maken är på nåt kundtjosan nånstans out-of-town, med mitt vinglas och min lilla osttallrik, lite fransk musik i form av Yann Tiersen på Spotify – och jag bara njuter. Det här är en fredagskväll det! NU tankar jag energi!

TV:n stängde jag av när barnen gick och lade sig, istället har jag suttit vid pysselbordet, hängt lite på twitter (sedär – lite social i alla fall!) och pysslat lite med att göra receptkort om maten jag lagade häromdagen och som jag lyckades få till riktigt bra. Jag hade ett kort ögonblick en fundering på att skriva en text på temat ”min skrivutveckling” som hör till avslutningsinlämningen till skrivkurserna – en text som samtidigt skulle bli en kursutvärdering OCH en slags kursrecension. Men jag skjuter nog på det – inte ikväll, inte just nu åtminstone. Här och nu vill jag bara njuta av tystnad och stillhet och kravlöshet.

Jag är inget asocialt freak. Jag tror inte heller att jag uppfattas så. (Jo av några, säkert – men knappast av några som jag bryr mig om…!) Men jag tänker att min break-even-point vad gäller social balans ligger något längre åt det asociala hållet än majoritetens. Jag tycker om att göra saker ensam, jag blir sällan trött på mitt eget sällskap – och om mitt behov av egen = ensam tid inte tillgodoses… Då blir jag både galen och otrevlig och mer därtill.

För lite sedan skrev jag om ensamhet, att jag satt ensam hemma för mycket och inte träffade andra människor än barn och man. Den saken har faktiskt blivit bättre under de senaste månaderna. Jag har lärt känna ett par tjejer (en svensk och en dansk) som jag träffar då och då, fikar och pratar strunt vanligtvis – och har avkopplat trevligt med. Värdefullt, och i de här tjejernas sällskap försvinner frågeställningen med att passa in eller inte. Vi är säkert ganska olika – men det spelar ingen roll. Här finns takhöjd och acceptans. Bra där – vem behöver mer än så, egentligen ?

Men det är inga enorma mängder sociala aktiviteter på min agenda. Den här veckan var jag på fotopromenad med min tyske kompis på tisdagen, skulle ha träffat båda tjejerna för fika på onsdagen, men fick vara hemma med lillsonen – sen råkade den ena tjejen, som bor just där i närheten, komma in för att handla kaffe på ”mitt” stammiscafé både idag och igår, så då hann vi pratas vid lite, trots att jag missade den ”officiella” fikan. Och imorgon kommer svågern på besök. Det ska bli trevligt förstås, men ändå känner jag en viss tacksamhet över att få den här kvällen i ensamhet och stillhet – mitt tempo, min stillhet, min mentala vila.

Hm. Jag är nog lite kuf ändå…

4 comments
  1. Det är skönt med lite ensamma kvällar ibland, jag håller med dig! Även om mina blivit lite många i sträck den senaste veckan. Men i kväll är han hemma igen!
    Man får så mycket mer gjort, och njuter även av tystnaden på ett helt annat sätt.

    1. Nä, det är sant – det ska vara lite lagom av allt, och inte bara slitsamma jobbiga kvällar, så man känner sig som ett utsketet äppelskrott när kidsen väl somnat… Men som sagt – den där tystnaden… Oj, vad jag behöver den!

  2. Äsch, så där är jag med. Jag trivs med mig själv, har vanligtvis inga problem att sysselsätta mig. Ibland önskar jag en större bekantskapskrets, minst lika mycket för makens skull som min egen. Jag har ett par riktigt nära vänner jag träffar några gånger i månaden och det är jag princip nöjd med. Sedan har jag alla mina virtuella vänner som jag ändå känner ”finns där”. Kuf, absolut och stolt över det 😉

    1. Hehe – ”kufs unite”! 😉

Lämna ett svar till Mimmi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.