En solig fotopromenad

Jag är en mycket slarvig och slumpmässig fotograf – jag saknar liksom det tålamod jag kan beundra så hos andra fotomänniskor, som verkligen går in för och detaljstyr varje bild minutiöst. Jag skjuter – gärna från höften – och ser vad det blir. En bild av hundra brukar kännas vettig, plus minus nån procent sisådär. Tricket för fotografer som jag är alltså att skjuta friskt, och knäppa mycket junk för att ha lite material att vaska fram guldet ur. Eller ja, i mitt fall är det väl lite kattguld ändå, men guld nog för mig själv att bli glad över – glad och inspirerad att fortsätta, vilket väl får anses vara huvudsaken.

Idag blev det fotopromenad – äntligen. Efter kaffe (se gårdagens inlägg om besatthet) och inspirerande bilder från en fotoblogg jag definitivt tänker följa hädanefter, gav sig min tyske kompis och jag ut på en lagom skönt planlös promenad i steksolen. Inget vidare fotogeniskt ljus, precis – men det gjorde inte så mycket. Vissa bilder vinner nästan på det skarpa ljuset som accentuerar och lyfter fram detaljer. Det blir inte drömskt direkt – men får en annan berättande kvalitet.

Tycker jag.

 

När vi – två fotonördar – tassade runt i solgasset och provade vinklar och brännvidder för att göra den här magiska dörren (Jomen, den är magisk – det ser du väl? Dessutom påminner den mig om min favoritdel i Stephen Kings romanserie om Det mörka tornet. Bara en sån sak) rättvisa, dök det upp en farbror som undrade om vi ville köpa den. Njäeh, det ville vi ju inte förstås, svarade min kompis Philipp (jag var mycket glad att ha ett tyskproffs med mig i det läget, kan jag meddela).

Man riktigt såg hur förbryllad den gamle mannen var. För om vi inte ville köpa dörren – varför i hela friden stod vi då och fotograferade den? Farbrorn var inte ett dugg otrevlig (såvitt jag kunde bedöma åtminstone), men det där med fotografi och strukturer… Näeh, det begrep han sig inte riktigt på!

***

Och för er som följt min vånda på Facebook och undrar hur det gick: Jorå, vi pratade tyska – minst en halvtimme, som utlovat. Lite hackigt, lite engelska inslängt här och var, men annars tyckte jag att det gick hyggligt för ett första försök…! (Och ja, Gesprächspartnern verkade hålla med.)

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.