Recension: Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Jag läste den här boken, Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt för säkert en månad sedan, trots att den är till ett bokklubbsmöte som är först om ett par veckor och jag kanske borde ha väntat med den. Men jag var sugen på att läsa något lättsmält efter all misärläsning som mina skrivkurser bjuder på, och när jag då fick den här boken i min hand tycktes den perfekt för ändamålet. Jag var dessutom nyfiken på Hans Rosenfeldts romandebut, eftersom Rosenfeldt är en sån formidabelt fantasifull – och språkligt begåvad – berättare i radioprogrammet På minuten.

Låt mig börja med att slå fast en sak, bara: Jag gillar inte deckare. Jag tittar gärna på Hollywood-action i filmformat, så kallade ”pang-skjut-spring-och-göm”-filmer. Men jag vill inte läsa dem. Det är inte fråga om snobberi – jag läser ju Stephen King med stor förtjusning, till exempel. Men just deckargenren är mig helt ointressant – fylld av plattityder och knappt skönjbara variationer på ett tema som börjar kännas oerhört urtvättat.

Det kan hända att jag hyste en önskan om att Hans Rosenfeldt, med sin berättartalang och åtminstone i radiosammanhang gränslösa fantasi, skulle revolutionera deckargenren och faktiskt lyckas åstadkomma något nytt. Det kan vara så, det måste jag erkänna. Och i så fall gjorde jag mig skyldig till alltför högt ställda förväntningar – för jag blev grymt besviken, trots att det här är en helt okej deckare.

Jag menar – den är som deckare är. Fylld av plattityder och byggd kring en knappt skönjbar variation på det gamla urtvättade deckartemat.

Jag gjorde faktiskt en kort blurb-analys redan innan jag började läsa, den borde nog ha fått mig att ana oråd. Ni vet vad en blurb är va? De citat ur tidningar, eller ibland från andra författare som läst boken i recensionssyfte, som trycks på bokens omslag för att övertyga oss om att boken är värd våra surt förvärvade slantar. Det fördolda stoltserar med översvallande blurbar från: Hallands nyheter, Kristianstadsbladet och Skånska dagbladet. Inget fel på dessa källor – men har verkligen INGEN rikstidning haft något trevligt att säga om boken? Jag vet att jag delade min farhåga på twitter och fick bekräftat från några fellow boknördar där: ENBART lokalpressblurbar är sällan ett gott tecken.

Som sagt – det är inget fel på den här deckaren, den är som en frozen TV-dinner i bokformat. Du tuggar dig genom den på ett par dagar, och sen när du svalt infinner sig en känsla av mättnad och tomhet på samma gång. Den är… ingenting särskilt.

På ett ställe i boken stönade jag för övrigt ljudligt och kved svavelosande eder om att ”det där var bara FÖR mycket”. Jag säger inte mer än så – den som ger sig på att läsa den kommer att veta vad jag syftar på när ni kommer dit.

Och givetvis, som alla massproducerade dussinprodukter i dagens konsumtionssamhälle, är boken utformad för att bli en serie – och mycket riktigt ligger nu uppföljaren Lärjungen redo för släpp efter sommaren. Ska vi gissa på Jakob ”Vafaan” Eklund får huvudrollen som Sebastian Bergman i filmversionerna? Eller finns det fler bud…?

7 comments
  1. Fel, Rolf Lassgård har redan tagit den rollen och filmen baserad på boken du recenserade är redan inspelad; Den fördömde heter filmen…

    1. Ah – varför blir jag inte förvånad…? Brådskan att förvandla bok till film blir allt större! 🙂 Tack för upplysningen!

  2. Prova att läsa någon av Faye Kellermans böcker om Rina Lazarus och Peter Decker. De har (i mitt tycke) en extra dimension.

    1. Mm-hm, jomen Faye Kellerman ringer en klocka någonstans, tror jag… Ska hålla utkik – tack för tipset!

  3. Jag ser att blogginlägget skrevs för flera månader sedan, jag hittade hit via en länk från Adlibris, Hjorth Rosenfeldts nya deckare. Förresten: en av blurbarna var skriven av mig. Att det snabbt blev film av boken berodde på att det först skrevs en tv-serie. Författarna tyckte att det fanns mer att utveckla och skrev en roman. ”Årets mest onödiga utgivning”, har parets uppföljare kallats. Jag vet inte, tv-serien var kass men jag kommer definitivt att läsa boken.

    1. Hej – det gör inget att du kommenterar fast inlägget är gammalt, det kommer fortfarande ganska många hit via samma länk som du måste ha klickat på!

      Jag är nog en hopplös bakåtsträvare i sammanhanget – jag ogillar det här med att böcker har blivit produkter-vilka-som-helst, istället för att ha några som helst beröringspunkter med konst, vilket väl är vad jag vill se litteratur som… Fast – jag inser ju också att just deckargenren kanske inte är rätt genre att kräva konstnärlig integritet från…! 😉

      Med de här böckerna är det för mig som med Stieg Larssons – jag kan tänka mig att ägna två timmars slötittande på en film, men inte flera dagars läsenergi… Olika sätt att se på samma sak!

  4. Hej Jenny! Kul att läsa din analys. Håller med dig. Jag hade också höga förväntningar. Jag blir nyfiken på var ditt högljudda stön var? För mig finns det flera ställen som passar. Deckare som är lite annorlunda och inte så förutsägbara är Karin Fossums. Vad rycker du om henne?
    Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.